Solo i sorgen

Min reaktion är omedelbar och förvånar till och med mig själv. Jag börjar gråta. Det är stundens allvar och känslan av att den lilla fågeln råkat ut för en onödig och alldeles för tidig död som slår mig.

Jag är inte främmande för döden. Precis som många andra har jag mist någon jag älskar. Men aldrig tidigare har jag varit så nära inpå, sett när ett liv slocknat. I vårt samhälle skjuter vi döden under mattan, eller snarare in på sjukhus. Det hör inte till vår vardag och det är inget vi vill tänka på. Om vi låser in det hemska mellan fyra väggar är det enklare att förneka och glömma bort.

Det är först när döden, och speciellt den unga och oskyldiga, kastas i våra ansikten som vi pratar om den. Skolskjutningar, massmord på en ö eller en man som löper amok i en biosalong. När sådana ofattbarheter drabbar oss tar döden ett steg ut ur det ensamma rummet. Då samlas vi och sörjer tillsammans. Då tänder vi ljus och ber.

Det är synd att det krävs så stora chockbesked innan vi öppet vågar visa vår empati för en medmänniska som mist en närstående. Vi talar om livet med varandra. Varför ska då döden, som en del av livet, utgöra ett undantag?