I november började krafterna sina. Nätterna blev oroliga, morgnarna allt glåmigare och hållningen allt sämre. Var rädd om dej, sade många och gav en klapp på axeln. Jag drömde övertydliga drömmar om blinkande varningslampor och prästkläder som inte passade.
”Om du har för mycket att göra är inte allt du gör Guds vilja.” Jag har citerat min biktfars stränga ord tidigare. Och jag har faktiskt med åren blivit bra på att inte stressa upp mig, inte försöka klämma in ännu lite till arbete i en redan överfull kalender, men nu hade den berömda väggen ändå kommit hotfullt nära. Risken att brännas ut är större när man brinner för sitt jobb, när så mycket känns angeläget och inspirerande. Arbetet tar heller aldrig slut och det kommer alltid att finnas människor som önskar att vi gjorde ännu lite till.
Jag började dagdrömma om bönepallen i kapellet på reträttgården Snoan. Det räcker att komma in på Snoans gårdstun för att mina axlar ska sjunka och blodtrycket gå ner. Kroppen är fantastisk på så sätt att den minns. Bönepallen i andaktshörnan i mitt sovrum har hunnit samla damm under hösten. Vi talade om det med diakonkollegan My, att det är så mycket svårare att ta tid för bön och tillbedjan ensam hemma. Så föddes idén att använda adventsfastan till gemensam bön i kyrkan varje morgon – den bästa adventskalendern någonsin! Det har varit fantastiskt att varje morgon ha möjligheten att öppna luckorna inåt och utåt, att få tassa in i kyrkan, slå av rökdetektorerna, tända altarljusen, lyfta fram bönepallarna, läsa en text, sitta tyst och stilla i 20 minuter medan morgontrafiken brusar runt kyrkan.
"Vi var ju så trötta, var då ännu mindre sömn verkligen rätt medicin?!"
I början när alarmet på telefonen ringde lite tidigare än vanligt funderade vi båda om vi var riktigt kloka. Vi var ju så trötta, var då ännu mindre sömn verkligen rätt medicin?! Redan efter några dagar började jag längta till stillheten vid altaret redan när jag slog upp ögonen. Efter en vecka insåg jag att jag varken ville eller skulle läsa e-posten eller öppna Facebook eller Instagram på telefonen innan morgonbönen.
Stillheten från morgonbönen har börjat breda ut sig också över dygnets alla andra timmar. Det är mycket jag inte måste. Saker faller på plats. Jag kan vara bara närvarande i nuet ett ögonblick i taget. Det finns plötsligt mycket mer av den andra sortens tid och rum i mitt liv – andrum.
Nu gäller det att hålla fast vid den goda rutinen, till det behöver vi varandra. Till vårterminen öppnar vi kyrkan för den som vill komma och be med oss varje vardagmorgon.