Mitt första inkast för flera år sedan hette ”När jag slogs i bussen” och väckte en del respons. Det handlade om hur jag en gång gav en örfil åt en karl som hånade min treåring för att han talade svenska i bussen. I efterhand kunde jag konstatera att jag inte alls upplevde mig som en försvarare av de små, utan mest bara som någon som hade befäst en negativ spiral.
Nå, nu gjorde jag det igen.
Vår 16-åriga dotter har diagnosen lindrig utvecklingsstörning. Några gånger per år åker hon och jag till ett spa i Sjundeå. Vi simmar, äter köttbullar, bor på hotell och njuter.
För några veckor sen satt vi där igen i hotellets matsal och njöt av köttbullarna. Min dotter hade dragit upp sitt knä på stolen, för på grund av en medfödd skada är det bekvämast så. När ett äldre par gick förbi vårt bord sneglade kvinnan på min dotter och kungjorde med hög röst: ”Onpa tytöllä pöytätavat!” (Vilket bordsskick den flickan har!). Sen fortsatte hon och hennes man till restaurangens kassa.
»Jag ska inte återge allt jag då svarade med kraft.«
Jag reste mig och följde efter dem. Spände blicken i henne och berättade att min dotter har sin egen utveckling och att det känns förfärligt att höra någon säga så där. Hon svarade: ”Hur skulle jag kunna veta det? Hon har ju inte en skylt i pannan där det står utvecklingsstörd.”
Jag varken kan eller ska återge allt jag då svarade med kraft, men faktum är att hon till slut bad om ursäkt. Jag accepterade ursäkten och stolpade snyftande tillbaka till vårt bord.
I ögonvrån såg jag hur servitören som hade bevittnat scenen gick fram till en kollega och viskade i hennes öra. Ett ögonblick senare stod hon vid min sida och sa: ”Vi beklagar verkligen det som hände. Jag har själv ett barn med specialbehov. Tio år av såna där kommentarer!”
Det betydde oerhört mycket för mig att hon kom fram till mig, att hon sa det hon sa. När vi senare betalade vår nota var hennes avskedsord: ”Men har du märkt att de där kommentarerna kommer allt mera sällan? Vi går åt rätt håll!”
Det är den kommentaren jag vill dröja vid idag, och inte vältra mig i en analys av aggressivitet. ”Vi går åt rätt håll.” Jag växte upp i tron att samhällets och världens utveckling går framåt. Idag är det som om utvecklingen följer en nedåtgående spiral. Som om människor blir värda allt mindre.
Vi FÅR INTE acceptera nedmonteringen av människovärdet. Vår KALLELSE är att vrida utvecklingens spiraler uppåt. Kanske vi inte ska skälla ut den som beter sig fult, men vår uppgift på liv och död är att se till att ingen vill hänga skyltar på andras pannor. Europa har varit där. Dit får vi för Guds skull inte återvända!
Monica Vikström-Jokela är redaktör, författare och regissör.