Jag har tänkt på människor som kommit och gått i mitt liv. Jag har tänkt på de där personerna som någon gång – för femton år sedan, för fem år sedan, för ett år sedan – var livsviktiga för mig, och som sedan försvunnit.
För att det bara blev så. För att vi bytte jobb. För att någondera gick in i en relation som trängde undan den där vänskapen, eller den intimitet som just då fanns där. För att något i vårt ”vi” gick sönder.
För mig är insikten att viktiga människor kommer och går i episoder ganska förskräckande. I själva verket är den fruktansvärd. Jag vill ju ha kvar alla människor jag samlat på, jag vill ha dem kvar. Jag hatar förändringar och förvandlingar, jag hatar tanken på att den som en gång var den person jag tänkte på dagligen idag är en person jag tänker på en gång per halvår. Jag minns att jag en gång för länge sedan skrev till någon som var livsviktig för mig då: ”Jag vill att du ska finnas där lika outtröttligt som Gud.” Det är knappast förvånande att han inte kunde leva upp till mina förväntningar. Idag har vi inte kontakt.
Ändå är inte heller jag beständig, ändå förvandlas också jag, ändå vänder också jag mig bort, ändå skriver inte heller jag ett mess.
»Jag blev lyckligare för att du fanns i mitt liv.«
Jag har insett att jag måste vara tacksam för att det finns en del människor i min närhet som jag följt med genom alla deras förvandlingar. Det finns några sådana som jag känt som barn och som sett mig ha finnar, tandställning och tonårsångest, som sett mig bli mamma och skiljas och gifta mig igen och bli den jag är just nu.
Det finns sådana som jag har just nu och som jag hoppas kunna ha nära mig så länge att vi kan skuffa rullatorer tillsammans till vårt stambord på nåt kafé.
Men allra mest har jag fattat att jag måste hålla i dem som verkligen betyder något. Håller man inte i sina människor försvinner de, något tunnas ut, relationen töms på djup och en dag går den inte att upprätthålla: den har förlorat sin spänst, båda har vuxit åt olika håll och känner inte igen varandra mer, det finns inget viktigt att säga.
Det kräver arbete. Det kräver faktiskt lite aktivitet. Det är svårt för mig som är så lat.
Det här är till dig som jag förlorat för att jag var dum och slarvig: Jag minns dig! Du betydde så mycket för mig. Om vi träffades på gatan idag skulle vi kallprata och sedan gå vidare. Men jag blev mer mig själv för att du fanns i mitt liv, och jag lovar att aldrig glömma dig.
Sofia Torvalds är redaktör på Kyrkpressen.