Kyrkans konfirmandarbete skulle med lätthet komma in på gymnasiet. Det får nämligen 9- i skolvitsord av de 15 000 konfirmander och hjälpledare som utvärderat årets skriba (se artikeln på sidan 4).
En god gemenskap och trygg miljö att vara sig själva i tycks – åtminstone enligt de frågor som ställts – vara de faktorer som bidrar till det berömliga betyget.
Vi spolar tillbaka drygt tio år: Lägergården har alldeles nyss skaffat nya madrasser. De gamla ligger i en stor stapel på verandan. Fast inte särskilt länge, för snart finns de i stället utbredda över stenplattorna på gården – och konfirmander och hjälpledare ovanpå dem, stundvis i mer än ett lager.
Det här är en av de platser och stunder under mitt konfirmandläger som är förknippade med en särskild känsla: att vara sedd och inkluderad i en gemenskap. Roller, grupper och gränser som ofta bildas i ett högstadium bleknade för en stund bort.
Möjligen var det faktiskt något speciellt med de där stunderna. Det året började nämligen kring hälften av konfirmandkullen i hjälpledarutbildningen. Forskning har visat att många vill bli hjälpledare för att de vill dela med sig av det de själva fått. De har haft en härlig konfirmandtid och vill att andra ska få uppleva detsamma.
»Tillhörighet tycks vara viktigare än det här med tro.«
En siffra som förvånar är att bara hälften av de 2 600 hjälpledare som besvarat årets utvärderingsenkät instämmer i påståendet ”Jag tror att Gud finns”.
Samtidigt svarar över 80 procent av de unga ledarna att de vill höra till kyrkan, och sju av tio att de fått en starkare kontakt till församlingen.
Upplevelsen av gemenskap och tillhörighet tycks alltså i det skedet vara viktigare än det här med tro.
Säkert just därför gör en förstagångshjälpis lätt misstaget att försöka återskapa exakt det som var så bra på ens eget läger. Sanningen är ju att det inte går. Gamla, uttjänta madrasser finns inte kvar för evigt; det går inte att skapa samma gruppdynamik med sjuttio konfirmander som med fyrtio eller tjugo.
Och ändå kan det kan bli hur bra som helst.
Grundläggande är att alla som vill får uppleva att vara sedda och inkluderade i en gemenskap – som inte kräver så mycket mer än ”gör mot andra som du vill att andra gör mot dig”.
Att hitta sin plats är en gåva. För någon är det att vara ledare, att ge av det som man själv fått. Men det behöver också finnas andra platser för den som vill vara med och ge kyrkan en chans.
Emelie Wikblad är redaktör.