Det blåste rejält kring Posten häromveckan när det framkom att man hade för avsikt att flytta över en del av personalen till förmånligare löneavtal. I praktiken hade det här inneburit att 700 anställda på verkstadsgolvet riskerat få sin lön sänkt med upp till en tredjedel. En tre dagar lång strejk aviserades, men den blåstes av efter att vd:n Heikki Malinens ersättningar började diskuteras i medierna. Inklusive bonusersättningar låg hans månadslön på cirka 80 000 euro, medan en vanlig postanställd inte tjänar mycket mer än 2 000 euro. I det skedet blåste det redan full storm och snart sagt varje finländare från statsminister Antti Rinne till bensinmackarnas gubbdagisar hade åsikter i frågan.
Och visst. Lönen är hög, men här finns större frågor än enbart Heikki Malinens lön som borde lyftas på bordet.
»Här finns större frågor att diskutera än Malinens lön.«
Ser man helt krasst på det kan man till och med säga att Malinen bara har gjort det som ägaren, i detta fall staten, förväntade sig av honom. I ett dokument daterat i maj 2016 gav dåvarande statsminister och ägarstyrningsminister Juha Sipilä på 31 sidor riktlinjer om statens ägarpolitik. I dokumentet nämns att ett alternativ för Posten är en börsnotering, och enligt Helsingin Sanomat gav Sipilä uttryckligen Malinen i uppdrag att få Posten i ”börsnoteringsskick”. I uppdraget ingick som en del att se över ledningsgruppens lönesystem och göra det mer resultat- och bonusbaserat. Huruvida de bonusar han och de andra i ledningen inkasserat är rimliga kan egentligen bara Postens styrelse uttala sig om. I princip kunde man säga att Malinen nu får spott och spe för att han jobbat enligt de direktiv han fått.
Ur ett KP-perspektiv är den här diskussionen intressant, eftersom distributionen står för hela hälften av totalkostnaderna i produktionen av den tidning du nu håller i handen. De senaste åren har distributionskostnaderna stigit oroväckande snabbt, och det här är också orsaken till att KP numera utkommer endast varannan vecka. De höjda distributionskostnaderna är i sin tur en direkt följd av att det skickas allt färre brev och traditionell papperspost. Faktum är posten aldrig stått inför en så stor omställning som nu.
Trots minskad omsättning har Posten de senaste åren stadigt levererat vinst och avkastning till staten. För KP:s del har distrubutionskostnaden på bara några år blivit nästan dubbelt dyrare. Ur vårt perspektiv kunde man därför önska att staten som ägare i rådande läge skulle ge avkall på sitt avkastningskrav i stället för att arbeta för en börsnotering. Det skulle också gynna alla medborgare som fortfarande behöver fungerande posttjänster.
Nicklas Storbjörk är redaktör på Kyrkpressen.