Vi var prostens barnbarn som ofta lekte gudstjänst hemma. Hon som då var yngst var alltid präst, troligtvis för att vi andra ansåg den rollen vara minst värd. Det är ju ofta det yngsta syskonets lott att ta just den rollen. När hon var präst var hon man. Det var visserligen möjligt att vara kvinna och präst i Finland då, men det var inte vanligt. Så det var en bullrig, dov och manlig liten präst hon föreställde, min älskade lillasyster.
Senare blev hon präst. På riktigt. Mindre bullrig, mindre dov och klart mindre manlig. Senare blev min mamma också präst. Att vara präst är därmed typ det minst laddade man kan vara i min familj. Att vara kvinnlig präst minst lika oladdat. Så oladdat att jag ibland glömmer att det är viktigt.
Ett dop i vintras påminde mig om vikten. Ett dop i vintras golvade mig. Eller rättare sagt; en präst som också var kvinna golvade mig. Prästen, Maria Sundblom Lindberg, började med en bild av en ung flicka som står och borstar tänderna en kväll när det plötsligt finns en ängel i rummet som undrar om hon vill bli mamma till ett alldeles särskilt barn. Vi som hänger i kyrkan ibland fattade förstås direkt att prästen syftade på Maria och sedan band hon skickligt trådar mellan Jesus mamma och dopbarnets mamma. Hon sa precis det som måste sägas och stunden var rent helig. Hon backade inte för det svåra och mörka samtidigt som hon lät det ljusa och vackra ta all plats. Jag grät. Förstås. Så det säger egentligen ingenting. Men de flesta grät och det säger en hel del. Ett barn grät – det säger typ allt.
Jag tycker ärligt talat att det inte spelar någon roll om prästen är kvinna eller man. Det blir väl kanske så när man är gift med en präst som är man, dotter till en annan präst som är kvinna och syster till en tredje präst som också är kvinna. Jag tycker till och med att det inte riktigt ska få spela någon roll om prästen är kvinna eller man. Men där och då på dopet insåg jag att ingen man jag känner skulle ha hållit just det där doptalet och att det bara måste få hållas. Ingen bullrig och dov stämma skulle ha fört fram det perspektivet. Utan kvinnor som präster blir en del berättelser inte berättade i kyrkan och alla vi som går just till kyrkan när livet är både som störst och som skörast måste få höra våra berättelser där.
Därför behöver vi präster som är kvinnor i vår kyrka. Vi inte bara tolererar eller accepterar eller respekterar dem. Vi behöver dem.
Amanda Audas-Kass är modersmålslärare och för tillfället finlandssvensk läsambassadör.