Varifrån kommer alla dessa saker? Och hur kommer det sig att det mesta känns värt att spara och skräpet bara fyller en sopsäck (medan ytterjackorna fyller två)?
När det känns som att allt måste vara nerpackat och utburet – tallrikar och kaffekokare, böcker och högtalare – då dyker alla de där sakerna som jag inte annars ser upp. Där hänger en uppsättning tygkassar på en krok i köket, spegeln i hallen tillhör också oss, under lådorna har ett antal mattor gömt sig, och just det, sovrumsgardinerna (har vi någonsin tvättat dem?).
Efter att möblerna skruvats ihop och vi äntligen får vila värkande fötter finns det tid för reflektera över mängden med saker vi släpat med oss.
Det här är inte ett ode till minimalismen – även om det känns skönt att skänka bort några påsar kläder som inte längre kommer till användning. Det mesta som fyller lådorna är saker vi använder (även om en liten del faller i kategorin ”det kan ju vara bra att ha”).
Hur många föremål använder jag under en vanlig dag? Till jobbet kan jag bära på minst ett tjugotal (om jag räknar kläderna jag har på mig, men inte varje nyckel på nyckelknippan) – och det är troligen räknat i underkant. Det mesta är saker jag tar för givet.
Hur mycket ser jag av allt det jag äger och använder? Och hur mycket hänger där som ett duschdraperi, fullständigt självklart och obemärkt, tills det plötsligt inte längre finns?
I romanen jag läser på metron (och ibland i rulltrapporna på väg upp från metron) har en katastrofal influensapandemi slagit ut jordens civilisationer. Ett av kapitlen är en lång, men ofullständig lista på de saker som gått förlorade: inga fler filmer (efter den första tiden då det ännu finns bränsle att driva generatorer med), ingen antibiotika, ingen elektronisk musik, ingen elektricitet överhuvudtaget. Inga motordrivna fordon, inga städer eller länder, inget internet, inga sociala medier.
Vardagliga saker, självklara saker. Jag slår igen boken för att stiga av rulltrappan och tänker på hur mycket vi har som vi inte ens lägger märke till.