Sedan en konflikt inom redaktionen som ledde till att chefredaktören fick gå, av orsaker som för utomstående fortfarande ter sig dunkla, men som av allt att döma inte hade någon annan lösning. Inga skönhetspoäng åt tidningens styrelse, men det är dags att gå vidare.
För vi behöver dig, Kyrkpressen, mer än någonsin. Ju mer den övriga tidningspressen tappar, desto viktigare Kyrkpressen. Jag har sagt det förr, också i denna spalt, men det tål upprepas: vi kan inte underskatta den betydelse tidningen har haft, och fortfarande har, för sammanhållningen inte bara inom det svenska stiftet utan hela Svenskfinland.
Att det inte är lätt att producera ett samlande organ för hela vårt stift säger sig självt. Inte nog med att åsiktsskillnaderna i många frågor är avgrundsdjupa, och dessutom inte visar några tecken på att avta, snarare tvärtom. Dessutom leder den fortsatta medlemsflykten inom kyrkan till att de enskilda församlingarna får allt svårare med sin ekonomi. I försöken att rädda den egna personalen är det nästan oundvikligt att bilan till slut går över tidningen – speciellt som den aldrig fallit alla på läppen.
Den senaste bantningskuren gav som sagt ett överraskande gott resultat, men man närmar sig smärtgränsen. Det fina med de tre senaste decenniernas Kyrkpressen har ju varit att man lyckats skapa en tidning som känts angelägen för de flesta, också för dem utanför kyrkan. De senaste långvariga chefredaktörerna (Olav S. Melin, Stig Kankkonen och May Wikström) har alla varit angelägna om att tidningen ska uppfylla högt ställda journalistiska krav, och ha en öppen och samhällsinriktad profil. Det har inte alltid varit populärt, framför allt inte bland konservativare kretsar, men samtidigt också gett tidningen helt nya läsare.
Jag begriper ju att journalistiska ambitioner kostar, och dessutom kan vara en nagel i ett och annat öga. Men varför inte vända på steken? En tidning med hög profil och angeläget innehåll är ett utmärkt sätt att motverka medlemsflykten. Vi är många som upplever att Kyrkpressen under de senaste åren har gett oss god valuta för kyrkoskatten.
Men ju mer man ängsligt registrerar stämningarna ute på det kyrkliga fältet, och inriktar sig på att uppfylla församlingarnas behov av ett renodlat informationsorgan, desto brantare blir utförsbacken. Jag hoppas och vill tro att tidningens utgivare förstår detta, och även i fortsättningen satsar på, och betalar för, en oberoende och angelägen journalistik, även om det svider och svallar ibland. Och att man också inom församlingarna inser detta, och även i fortsättningen ställer upp för Kyrkpressen. Utan ett gemensamt organ förlorar vårt stift en del av syret. Och inte bara det utan hela Svenskfinland.