Bortom de stora vägarna

Jag reser ända till min mammas hemtrakter och väcker uppmärksamhet bland lokalbefolkningen genom att tala deras dialekt trots att det är uppenbart att jag inte hör hemma där. Språket är hemma, men inte geografin. I en ljus midsommarnatt blir taxifärden med långa omvägar en sightseeing i för mig obekanta byar bortom genomfartslederna.

En annan dag möter jag en geografi så bekant att den nästan sitter i kroppen. Kring skogsstigen till sommarstugan har tiden uppenbarligen inte stått stilla, snarare är det som om alla tider samlas där på en gång och ekar i mig medan fötterna hittar vägen.

Tillbaka i stadslandskapet minns jag stigen som ett första försiktigt avtryck av de människor som gjort skogen till sin. Det handlar inte bara om hitta den snabbaste vägen – vindlingen i skogen görs i en kompromiss mellan skog och människa. Någon har sökt sig en väg och valt de mest framkomliga ställen som skogen erbjudit. Ofta är stigen inte uppenbar på avstånd, men väl där hittar fötterna rätt också i skymningsljus. Man går, lätt osäker, men upptäcker att skiftningarna i marken efter alla som gått stigen förut trots allt leder en rätt utan omvägar. Med hur många års mellanrum måste någon vandra en stig för att bevara den?