Jag tror att om Jesus hade dragit fram på gatorna i närheten av mitt jobb, med skaror av människor runtomkring sig, hade jag kanske stått längst bak, med armarna i kors över bröstet. Kanske hade jag tänkt att det här var då en märklig hippierörelse och att det är bäst att inte ge sig hän åt alla revolutionärer man möter.
Jag tror att jag hade tänkt så för att det känns tryggt att vara lite skeptisk, men också för att det är så lätt att tänka att just jag inte duger till att vara där längst fram och hurra. Jag har inte läst tillräckligt med andlig litteratur, jag är ingen bedjare, jag är hellre ironisk än storsint, jag är alldeles för vanlig.
»”Har du eld?” skulle kanske min första replik till vår mästare ha varit.«
I en tråd på Facebook, där olika påskspel diskuterades med glimten i ögat, skrev en kompis: ”Inför generalrepetitionen var Jesus försvunnen. Det visade sig att han bara gått ut på tobak.” När jag läste det där blev min gudslängtan plötsligt enorm. Där, tänkte jag, hade jag också varit. På innergården, under en stunds tystnad innan skådespelet skulle börja. ”Har du eld?” skulle kanske min första replik till vår mästare ha varit. Jag hade kanske rökt en cigg och tänkt att det här är inget vidare, man kan få lungcancer. Men när vanliga människor är stressade gör de sånt. De röker och tröstäter och tvivlar (vissa ber och djupandas, men de är osedvanligt starka).
Jag vet precis hurdan hans blick hade varit där på innergården. Den hade varit varm och finurlig. Den hade sagt att han vet allt om mig och att jag är okej, att mitt värde är orubbligt. Och om jag hade frågat om han är nervös inför att stiga upp på scen hade han garanterat småskrattat och sagt ”Äh, det är en världslig sak.”
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen.