Jag gick på fest. Jag satt vid ett bord där jag inte kände just någon sedan tidigare, men under kvällens lopp blev vi bekanta. Vi talade om jobb, om barn, om båtmotorer och livsupplevelser.
Det kröp fram att jag jobbade på Kyrkpressen. Vi diskuterade församlingen på den ort där mina bordsgrannar bodde. Jag satt mittemot en man som var lite yngre än jag, han berättade att han kände en trevlig präst.
Många timmar senare var vi på väg hem, glada och trötta efter mat och vin. När jag tog farväl av mannen som suttit mittemot mig sa han: Jag hör till kyrkan, men jag vet inte varför.
En färsk undersökning visar att särskilt unga kvinnor ser kyrkan som mindre attraktiv än någon tidigare generation. Det här är alarmerande därför att det brukar vara de unga kvinnorna som fattar beslut om huruvida deras barn ska döpas och bli kyrkomedlemmar.
»När det var krig var prästerna i löpgravarna. Var ska kyrkans folk vara idag?«
I sin bok Talentin voima tar prästerna Laura Arikka och Stiven Naatus fasta på samma trend. Men medan de presenterar siffror över hur andelen människor som kyrkan har kontakt med krymper, pekar de också på kyrkans stora resurs: de anställda. När fabriker grundades gick prästerna till fabrikerna. När det var krig var prästerna i löpgravarna. Var ska kyrkans folk vara idag?
Jag hör till kyrkan, men jag vet inte varför, sa den där mannen till mig på festen, precis när vi skulle gå. Jag stannade upp och funderade. Jag förstod att det var en fråga.
Kanske, sa jag, hör du till kyrkan för att du tänker att du en dag kommer att behöva den till något. Just då kändes det inte som ett särskilt bra svar.
Men idag tänker jag att kanske det var jag som var kyrkan i det samtalet, och att mitt svar var mindre viktigt än att vi pratade. Kyrkan bärs upp av alla oss som tror och hoppas på den. Den bärs av vår omsorg, av vårt lyssnande, av våra planer för den. Och vi är så många! Det är stort och underbart.
Sofia Torvalds är redaktör på Kyrkpressen.