Efter reformationen översattes Bibeln till allt fler språk. Det finns andra kyrkor där språket som används i liturgin inte kan förstås av de flesta gudstjänstdeltagarna, som till exempel kyrkoslaviskan och det utdöda språket ge’ez i den etiopiska ortodoxa kyrkan. Även om predikan hålls på folkspråket går det mesta folket förbi.
Här finns två lärdomar. Vi ordfixerade protestanter påminns om att förståelse inte är allt. Kyrkorummet, ikonerna, musiken och sakramenten talar sitt eget språk. Gudstjänstlivet kan förmedla gudsnärvaro och hopp även utan förståeliga ord. Den andra lärdomen går i motsatt riktning. Vi skall vara glada över arvet från reformationen som gör det möjligt för enskilda kristna att fördjupa sig i vad tron handlar om. Annars är man helt utlämnad åt professionella uttolkare.
Det senare dilemmat är vi ingalunda fria från i våra protestantiska kyrkor. Även hos oss finns rörelser, där medlemmarna visserligen läser Bibeln själv, men ändå förutsätts underordna sig prästers eller predikanters undervisning. I tal efter tal leds åhörarna med invanda formuleringar via syndamedvetande till förlåtelse genom tron på Jesus. Målet är det rätta, men någon översättning till åhörarnas vardagsverklighet sker inte. Gemenskaper som ger trygghet är en rikedom. Men jag sörjer om försvaret av gemenskapens gränser leder till att förkunnelsen av Guds levande ord stagnerar till fraser med hög igenkänningsfaktor.
»Gud tar en risk genom att tala till oss.«
Gud tar en risk genom att tala till oss. Ord kan missförstås. Den kristna kyrkan tog motsvarande risk då den från första början utgick från att Guds ord behöver översättas till nya kulturer, språk och tider. Översättningar kan aldrig få med allt, och något nytt tillkommer ofta. Men om vi slutar översätta, förlorar ordet sin förmåga att beröra och förändra.
Gud blev människa för att visa vad kärlek och förlåtelse handlar om. Guds exempel manar oss att ständigt försöka översätta budskapet till vår sårbara och mångtydiga verklighet. Kyrkans budskap behöver möta människors verkliga frågor, drömmar och erfarenheter, och inte bara bjuda in människor till färdigt formulerade svar. Det betyder inte att människor skall strykas medhårs. Ibland behöver vi få känna att våra frågor och tankar blir bekräftade och tagna på allvar, ibland kan det tvärtom innebära att vi utmanas att radikalt vända om.
Björn Vikström är biskop i Borgå stift.