Det är den årstid som börjar när jag kan stiga ut från jobbet vid arbetsdagens slut och mötas av ljus som ännu inte hunnit bli skymning – och den slutar när det blir dags att börja dosera antihistamin. Visst är den riktiga våren också skön när den kommer, men jag skippar gärna gatudamm och björkpollen.
Takdropp och tulpaner i vas är mina nästan-vårtecken.
Någon oinsatt skulle kanske påstå att den här årstiden hör till vintern, men jag hävdar att det finns en avgörande skillnad mellan december och februari.
Det är ljus som sakta börjar jaga undan mörkret. Det är minuter som läggs till morgnar och kvällar. Det är strålar som försiktigt blandar värme i kylan.
Det här är inte vilket ljus som helst. Det är inte samma ljus och värme som när en het sommardag fortsätter i en lika svettig natt. Det är inte ett ljus som mättar. Det här är ett ljus som väcker hopp och längtan efter mer – mer liv.
På tal om nästan-vårtecken. Nu tutas det ute på gatan. Några lastbilar stannar till vid trafikljuset utanför mitt fönster. På flaken står ett par bananer, några kor och åtminstone en enhörning. Reflexvästklädda dagisbarn studsar upp och ner när nävar med godis kommer flygande. Handskklädda händer plockar upp choklad ur snöslasket; en av ledarna håller i två redan fyllda ämbar.
”Abi, abi, abi”, ropar de på flaken. Jag nynnar för mig själv: ”och den ljusnande framtid är vår”.