En ung människa mister livet, alldeles för tidigt, alldeles i onödan. Det finns inga teologiska förklaringar som kan dämpa den sortens bottenlösa förtvivlan. Det fanns och finns ingen mening i det som sker. Främst av allt går tankarna till den ungas familj och vänner, med stor sympati. Det här är er sorg och vi andra kan aldrig göra anspråk på att förstå den fullt ut.
Varje sorg är unik, på samma sätt som de människor vi sörjer är det. Det måste alla som står utanför kretsen ödmjukt respektera. Samtidigt har också vi drabbats känslomässigt av det som händer därför att vi kan dra paralleller till vår egen vardag. Det är många som sänt sina barn på läger, men väldigt få som tänkt tanken att det kunde sluta så här.
Att olyckan sker i församlingens mitt, under det konfirmandarbete som tusentals finländska ungdomar berörs av, rör också om tankarna på andra plan. Det skrämmer, därför att det än en gång avslöjar att livet är bräckligt bakom det som känns tryggt och invant. Att det kan hända förfärligheter som ingen förutsett.
Olyckan är naturligtvis också ett trauma för församlingens – och i förlängningen alla församlingars – anställda och ansvariga och kan öka den vånda många känner redan nu. Det syns redan i reaktionerna från kolleger som arbetar med konfirmander. De luftar öppet sin djupaste oro i sociala forum. Varje läger, varje weekend för med sig ett blytungt ansvar. Allt kan alltid göras ännu bättre – men hur väl man än förberett sig kan olyckan vara framme. Samma ansvarsbörda bär alla som hanterar barn och unga, vare sig det gäller arbetet i församlingar, skolor eller frivilligorganisationer.
”Olyckan avslöjar att livet är bräckligt bakom det som känns tryggt och invant. Att det kan hända förfärligheter som ingen förutsett.”
Hela landet har bevittnat dödsolyckan och följt med medierapporteringen i helgen. Ändå är det nu det syns hur det stora arbetet alltid är lokalt. Det här är viktigt och pekar på var kärnan finns i den ibland identitetsvilsna evangelisk-lutherska kyrkans arbete – nämligen i församlingarna.
Sorgen tillhör de närmsta. Krisarbetet är närsamhällets, med alla de krafter som finns just där. Stödet kommer från dem som står allra närmast intill. Väståbolands svenska församling står i fokus, inte bara för att det var i den det hemska hände. Olyckan visar också att det inte är i centralt formade dekret kyrkan har sin handlingskraft. Församlingens arbete är att vara med, vara en del av de människors liv den är till för. Kyrkan måste möta dem i liv, födelse och död. Annars sviker den sitt uppdrag. Och församlingarna är hem som bevittnar våra liv, deltar i dem och gläds och gråter över allt de bär med sig.
Varmt deltagande till er alla som drabbats av sorgen.