I dagarna har vi i familjen firat ett eget jubileum. För 35 år sedan kom vi med i FMS arbete. Det påverkar vårt liv ännu i allra högsta grad. Då firades 125-årsjubileum med pompa och ståt. Pekka Simojokis musikal Liekit/Lågorna uruppfördes på Finlandiahuset. Vi på missionärskursen deltog i slutakten, där det frågades ”vem reser nu ut?”. På första bänk satt bland andra ärkebiskopsparet Vikström samt Eeva och Martti Ahtisaari. Det var spännande för oss svensktalande österbottningar att stå på Finlandia-scenen och delta i en finsk musikal inför celebriteter.
De 35 åren har inte bara fört med sig uppträdanden i Finlandia-huset. De har berikat vårt liv på ett sätt vi inte kan fatta till fullo. Inte bara berikat, också utmanat. Utmanat oss att öppna ögonen och vigda vyerna. Vi har lärt oss att hitta lösningar på de mest oväntade problem.
Som ung missionär styckade jag en ko. En blivande präst kom till kyrkans center med en kotunga i portföljen. Hans ko hade dött på grund av herdens okunskap. Slaktaren vägrade stycka kon, som inte dött enligt muslimska riter. Joseph var olycklig över den ekonomiska förlusten som stod för dörren. I barndomen såg jag min far stycka kött varje dag, det var inte främmande för mig. Men idag, äldre och erfaren, skulle jag nog inte göra det. Ungdomligt oförstånd är en resurs att räkna med!
”Ungdomligt oförstånd är en resurs att räkna med!”
En utmaning och fråga som följt mig alla år är de ojämnt fördelade resurserna i världen. Varför har vi det så bra här i Norden, då större delen av världens befolkning har det betydligt sämre ställt. Jag hittar ingen rätsida på frågeställningen, den ger ingen ro. Om jag mot förmodan glömmer orättvisan, påminns jag snabbt, i denna ”realtiduppkopplade” värld, av vännerna i Afrika via sociala medier. Barn som måste sluta skolan, familjens inkomst räcker inte. Sjukhusräkningen borde betalas så att den sjuka får vård. Recept på mediciner, inga pengar. Universitetstudier och framtidsdrömmar går i kras, pengarna fattas.
I veckan läste jag om en tvärvetenskaplig nordisk forskning som tar upp frågan om nordisk skuld och skam. Vi är priviligierade, vi är jämlika. Vi har oftast mer än vi behöver. Nu forskas det i skuldkänsla, hur den tar sig i uttryck inom t.ex konsten. Jag kontrade genast i mina tankar, jag känner ingen nordisk skuld, men vånda inför ojämnt fördelade resurser.
De flesta av oss kan delta i arbetet för en rättvisare värld. Utbildning och skola har visat sig vara effektiva medel för att samhället skall utvecklas och fattigdomen bli mindre. Jag har ett tips: Bli fadder för barn och unga i olika länder. Det om något är en bra medicin mot nordiska skuldkänslor.