Den riktar sig särskilt till dem som nu går ut nian eller gymnasiet och funderar över vad de ska göra sedan. För en del är det en efterlängtad tid, en möjlighet att förverkliga en dröm eller en vision. För andra, och ganska många, är det ett trappsteg fullt av tvivel och tvekan. Långt ifrån alla har ett självsäkert svar på frågan ”Vad ska du bli när du blir stor?”. Våndan över att välja väg och yrke kryper allt lägre ner i åldarna, så att redan sjundeklassare kan oroa sig över att de ännu inte har slagit fast sina mål för framtiden.
Känslan av att allt flyter är de unga inte ensamma om. Vi är många som brottas med den. Arbetsliv och yrkesidentitet är inte vad de var för ett par decennier sedan. Förändringen är total och radikal. Kunskaper och färdigheter som en gång var värdefulla på arbetsmarknaden har rasat i värde. Dessutom föråldras de, så att arbetstagare också borde hinna uppdatera sig i takt med de allt snabbare förändringarna. Otillräckligheten blir en ständig följeslagare som sliter på motivation och psyke. För den som jobbat i många år är den förståelig, förnyelse och förändring är viktiga ingredienser för glädje i arbetet. Men när de som inte ens har hunnit stiga ut i yrkeslivet känner uppgivenhet i stället för förväntan är något fel. Det är en nedslående signal för oss alla. De som är unga har rätt att vara glada och modiga. Tids nog hinner de ändå med att ha fel och misslyckas. Om de äldre generationerna har vältrat över sin ångest över de förändringar som sker på de yngre har vi gjort dem en fruktansvärt stor orätt, som i längden slår tillbaka på oss själva.
”Om de äldre generationerna har vältrat över sin ångest över alla förändringar som sker på de yngre har vi gjort dem en fruktansvärt stor orätt.”
Den israeliske historikern och filosofen Yuval Noah Harari hör till en av inneförfattarna just nu. Hans senaste bok 21 tankar om det 21:a århundradet är en samling essäer med observationer av dagens värld. En del handlar om hur den digitala revolutionen, automatiseringen och artificiell intelligens påverkar människors möjligheter att få arbete överhuvudtaget. Hararis analys ter sig dystopisk. Gamla jobb försvinner, samtidigt som de som mist dem inte har kapacitet att ta emot de nya jobb som uppstått. Han konstaterar att bristen på meningsfullhet i vardagen blir en av de stora utmaningarna i ett samhälle – också för den politiska stabiliteten – när artificiell intelligens och robotar gör våra jobb så mycket bättre än vi någonsin klarar av.
Men längtan efter mening, sammanhang, tillfredsställelse över utfört arbete, glädjen över att vara till nytta har inte försvunnit. Sådant har fått människor att skapa, göra innovationer, bygga upp så länge vi har funnits. Därför får alla som står vid vägskäl när det gäller arbete och framtid frimodigt alltid tro på en plats i tillvaron, hur oklar destinationen än ser ut just nu.