När man själv ingår i en gemenskap inser man inte alltid att gruppens medlemmar dagligen bekräftar varandras åsikter. Man börjar tro att det är så här människor i allmänhet tycker. En annan form av blindhet är bekvämlighet, att inte orka se problem som inte syns på ytan, till exempel för att de förknippas med skam. Det är en farlig form av blindhet.
Min kollega Nina Granvik lyfte nyligen i TV-programmet Himlaliv upp just ett sådant problem. Ett problem som definitivt förknippas med skam. Jag talar om konsumerandet av pornografi. I Sverige tittar var fjärde – var fjärde! – 18-åriga kille på porr varje dag. Det är vanligt att man introduceras till porrsidor redan som nioåring, på skolgården. Finns det någon orsak att tro att verkligheten på den här sidan Bottenviken är alldeles annorlunda?
I Himlaliv berättade den svenska prästen Ulrica Stigberg hur chockad hon blev när hon insåg att hon hade arbetat i 17 år som ungdomspräst utan att se och förstå hur utbrett pronografibruket är bland unga. Hon fick nys om en sajt som var populär i en konfirmandgrupp, och det visade sig vara sidor som specialiserade sig på övergrepp och förnedring.
”I Sverige tittar var fjärde – var fjärde! – 18-åriga kille på porr varje dag.”
Men Ulrica valde att inte blunda. Hon har nu i flera år aktivt arbetat med att intervjua ungdomar, forskare, psykologer och församlingsanställda. Hon har skrivit böcker om ungdomar och nätporr, och är ofta inbjuden att tala om ämnet. De forskningsresultat hon presenterar om hur pornografi påverkar användarens människosyn och försvagar förutsättningen för ett fungerande sexliv är beklämmande men viktiga. Uppgifter som den att innehåll som för tio år sen ansågs tillhöra det råaste idag anses vara mainstream är högljudda varningsklockor.
När jag läste Ulricas bok ”Mitt ibland oss. Kyrkans utmaning kring nätpornografi” tänkte jag att det kanske är så här medlemmar av olika samfund har känt sig när det har avslöjats att sexuella övergrepp har begåtts framför näsan på blinda medlemmar. Man känner en rasande förtvivlan. Och man känner att man borde ha öppnat sina ögon och gjort något.
Enligt den statistik Stigberg presenterar är bruket av pornografi nämligen utbrett också bland kyrkligt aktiva och anställda. När man tillhör, och vill tillhöra, en kristen gemenskap blir bara tröskeln att erkänna och söka hjälp för sitt beroende lätt ännu högre än på annat håll.
Jag hoppas att vi i våra församlingar ska våga tackla det här. För det finns mycket man kan göra. I Stigbergs bok finns bland annat en checklista för församlingar som vill arbeta konstruktivt kring nätpornografi, där finns tips för föräldrar och råd till den som själv vill bli fri från porrberoendet.
Men först måste vi våga öppna ögonen.
Monica Vikström-Jokela är redaktör, författare och regissör.