Budskapet på reklamskylten längs vägen verkar nästa håna oss föräldrar som än en gång valt att åta oss bilresan mellan Göteborg och Österbotten. För nu, någonstans mellan Göteborg och Stockholm, vet vi inte om vi ska skratta eller gråta. Julfriden känns fjärran. Varför tog vi inte flyget?
Att välja bilen innebär att sitta instängda i en liten plåtburk tillsammans med två rastlösa barn under fyra dagar. ”Är vi framme snart?” hörs redan efter 15 minuter, och ”Jag mår illa” redan efter 30 minuter. Salta kex och russin serveras på löpande band för att dämpa mörka sinnesstämningar, och de livsviktiga surfplattorna har barnprogram som snurrar på repeat i hoppet om sinnesfrid för några timmar. (Förresten, hur klarade man förr av att åka på bilsemester utan surfplattor?)
Bilsemester innebär 20-frågor och bilbingo gånger tusen. Det innebär syskonbråk (i bästa fall inte bråk mellan föräldrarna). Det innebär klagomål om att det antingen är för varmt eller för kallt i bilen. Det innebär en sol som alltid lyser rakt i ögonen på minst ett barn. Det innebär att någon alltid blir kissnödig när man befinner sig mitt inne i den djupaste österbottniska skogen. Det innebär bensinmackskaffe som får magen att surna. Det innebär en lång och tråkig riksåtta vars enda ljusglimt är de platta fält som stundvis svischar förbi.
Så varför tog vi inte flyget? Trots att det är dyrare, så finns det egentligen inga ekonomiska hinder för oss att ta flyget. Vi är privilegierade – vi kan välja bort det usliga om vi vill. Om vi vill kan vi därför välja njutning, utan att för den delen behöva reflektera över konsekvenserna för våra val, i det här fallet hur det bidrar till klimatförändring.
”Att välja bilen handlar därmed om att välja bort vårt privilegium.”
Att välja bilen handlar därmed om att välja bort vårt privilegium. Vi väljer det usliga, eftersom den njutning som reklamen lockar med i förlängningen kommer att skada den värld som våra barn ska få ärva.
Tack och lov så är våra barn villiga att belöna oss för våra val under resans gång. De gör det framför allt genom sina glädjefyllda blickar när de äter en glass som vi köpt på bensinstationen, när de ivrigt ber att få smaka på ostarna vid Juustoportti, när de leker i bollhavet på båten mellan Stockholm och Åbo, för att inte tala om när de med pirr i kroppen går fram för att krama Ville Viking.
Envist biter vi därför ihop, trampar gasen i bottnen och drömmer om nästa rastplats med lekhörna och blaskigt kaffe.