Och givetvis går det att starta om! Pyttelite. Men jag känner motstånd mot tanken att vi alltid förväntas vara på väg mot något nyare och mer värdefullt än det gamla. Att vi förväntas längta efter det och eftersträva det, som om det gamla och spruckna alltid luktade lite unket. Tänk om det inte luktar unket. Tänk om det luktar hemtrevligt.
Jag lovar att jag inte heller i år kommer att bli muskulös och cellulitfri. Min kära gamla putmage kommer att bestå, och jag kommer fortsättningsvis att undvika spända jeans.
Dessutom lovar jag att släpa med mig alla mina gamla trauman och osäkerheter. Jag lovar till och med att få syn på dem lite bättre, så att jag nästa gång jag reagerar konstigt på någonting kan säga kärleksfullt till mig själv: Ja men det var ju bara för att jag fortfarande släpar på den här gamla skiten.
Jag lovar att tänka på och be för alla mina urgamla vänner, dem som sett mig bli jag. Jag lovar att jag ska kontakta dem som jag inte sett på ett tag, och så kan vi träffas och tala om konstiga saker som hände i vår barndom och om varför vi är så usla på så mycket.
Jag lovar att se på andras trasighet med en mildare blick. Jag lovar att upptäcka att det jag fördömer hos andra är det jag ogillar hos mig själv.
Dessutom lovar jag att säga ”hej, söta gamla skorpa!” varje gång jag ser mig i spegeln.