Efteråt hörde hen att det funnits närstående som under sjukdomens gång tvivlat på att min vän någonsin skulle tillfriskna. Bekanta som tänkt, nej, det här kommer nog aldrig att gå vägen. Det hade sårat min vän i efterskott. Trodde du inte på mig? På att mitt friska jag fanns kvar? Hur ska jag själv orka tro på ett tillfrisknande om du inte tror på mig?
Själv kämpar jag med framtidstro för mina barns del. Det finns miljontals fruktansvärda scenarier för tonårsliv i Helsingfors och jag har utforskat dem alla i tanken. Och då är mina barn alltså i dagisålder just nu.
Hur ska jag våga tro på att de kommer att klara sig i världen och att det ska bli bra typer av dem? Hemmets bönbok i all ära men var är bönboken för skitskraja föräldrar? Och hur påverkar det barnen ifall jag ständigt tvivlar på att världen är god och framtiden ljus? Trodde du inte på mig? kommer de att fråga. Hur ska de själva orka tro på en bra framtid om inte jag vågar göra det?
”Och hur påverkar det barnen ifall jag ständigt tvivlar på att världen är god och framtiden ljus? Trodde du inte på mig? kommer de att fråga.”
Så länge det finns liv finns det hopp, sägs det. Men ibland/ganska ofta/för det mesta orkar man ju varken tro eller hoppas på något alls själv. Vem ska då bära hoppet när jag inte orkar? För mig personligen, som är en extrovert gemenskapsknarkare, så heter lösningen ”vänner”. Jag behöver gruppen, teamet, församlingen för att orka tro.
Ensam är jag skitsvag. Idealet är väl en församling där så många tror tillsammans att det alltid finns någon som har en bra dag när alla andra tvivlar.
Ikväll söker jag gemenskap och hopp på Senatstorget med alla andra barfota helsingforsare som om det så regnar ”kärringar med spikar i näsan” prompt ska se Lucia skrida ner för Domkyrkans trappor.
Tillsammans i traditionens trygga mönster försöker vi hålla liv i hoppet om att vintermörkret snart ska flykta – medan det blåser 15 meter i sekunden och julgranen på Senatstorget välter. Så länge det finns liv finns det hopp. Glad lucia!