De flesta har han fångat i Kabböle, Pernå. För Svenska Yle berättar han att det här är en hobby han har hållit på med sedan han var liten pojke och hans pappa lärde honom att fånga de första fjärilarna.
Bland dem han nogsamt har nålat upp i sina samlingar finns sådana han var bland de första i Finland att fånga – och sådana som har försvunnit hos oss under Carl-Johans sjuttio år som hängiven fjärilsmänniska.
Jag är fascinerad. Dels över ännu en berättelse om en människas livsbana. Över hur en östnylänsk pojkes intresse blev en livslång kärlek, som i dag resulterat i en alldeles unik fjärilssamling som Borgå museum får ta emot – en raritet som museet räknar med kommer att dra till sig andra fjärilssamlare från hela landet som, ja, nattflyn till ljuset.
Men allra mest fascineras jag av Carl-Johans slutreplik om att han fortfarande har en kvar att fånga. Samlingen må så finnas i museets händer numera, men han och hans inre pojke är inte färdiga med fjärilarna riktigt än. Innan han är klar vill han gärna fånga den i södra Finland ovanliga dödsskallefjärilen.
Carl-Johan, jag vill vara som du! Jag vill aldrig bli färdig, trög och mätt! Och jag vill alltid ha kvar den där sista spännande, fladdrande drömmen, vare sig jag blir sextio, åttio eller hundra. Så länge drömmar har namn och skepnad är de kontakten till ett inre barn, med förtroende för livet och hopp om att allt kan finnas inom en håvlängds avstånd.