Rafsar ihop skrynkliga lakan, bygger mur med tunga filtar, bygger bubbla för frid. Men så fort hon blundar kommer bilderna. Bilder på färggranna post-it lappar, avrivna kuvert med slarviga bokstäver, ord längs marginalen på dagstidningen, bläckmeddelande på handen … Hon minns inget längre. Allt måste listas och bockas av.
Kan inget utantill. Inte ett telefonnummer, ingens läseordning. Hon försöker läsa. Bokstäverna hoppar. Det är suddigt. Läser om samma stycke många gånger. Optikern hittar inget fel på synen för felet fanns någon annanstans.
Tänk att du har fem barn. Tänk att du orkar. Den meningen har hon hört 1 587 gånger och varje gång blir hon mållös. Ordlös. Vad vet hen, om min ork? Och vad är att inte orka?
Är det att ligga orörlig och arbetsoförmögen på en soffa eller finns det andra mera sublima varianter som ilska, negativ attityd, oförmåga att strukturera och angst att öppna wilma, nimenhuuto eller någon annan kvävande app? Hon hade orkat mer än många. Hon var en slitvarg, en duracellkanin. En tålig sort som hade vakat i nästan fem år med små barn och nu fem år med tonåringar. Hon behövde lite mat och hade till och med avvecklat toalettbesöken för att vinna tid. Hon hade aldrig haft färre än tre jobb, hon hade tre examen och skulle gärna ha fler men så stängde kontoret ner.
Det kom en lapp på luckan när det gällde krav och flexibilitet. Kreativiteten slocknade och det sociala smörjmedlet tog slut. Det blev plötsligt tyst. Då blev det i stället lite trist. Trist kunde hon hantera ännu sämre än stress så hon hittade på lite fler projekt och så där höll det på tills hon låg där på vinden mellan mjuka linnelakan. Men inte ens nu kunde hon bara blunda utan sträckte sig i stället mot Tomas.
”Vilans största fiender är oron, ledan och rastlösheten och de blir allt lömskare med åren.”
Hon hade alltid tyckt om honom. Inte bara för att han var varm och välklädd utan för att han hade ett sällsynt sätt att skriva om andligt liv. Han förkunnade utan att predika, han var sårbar och stark, han var klok i text och kul i verkligheten. Exemplaret var tummat och vikt. Hon bläddrar på måfå. Läste långsamt om det som händer när man väl kommer till den punkt som kräver att man börjar cykla saktare. ”Vilans största fiender är oron, ledan och rastlösheten och de blir allt lömskare med åren”, skrev han direkt till henne. Rastlösheten, den som alltid drivit henne framåt hade nu blivit hennes fiende. Hon längtade efter vilan men hon kunde inte slappna av.
Det att det var semester och het sommar utanför vindskammaren var därför inte återhämtning utan helt tvärtom. Sommar var ju oändliga möjligheter och det var därför som hon låg där med sina mentala post-it lappar om bastubyggen, målarläger, surdegsbak, tältupplevelser, båtsemestrar och bok under äppelträden. Men Tomas kände sina fiender: ”Rastlösheten är otålig. Vi behöver inte vara i viloläge särskilt länge innan den ger upp och rastar vidare.” Så hon låg kvar i mörkret och lusten att bygga och bjuda smög småningom nerför trapporna och kvar låg hon och insåg nödvändighet att börja om.
50 är inte 30 och 5 barn är inte 2, hon måste lära sig att leva efter de nya livsvillkoren.
Kontoret var ännu helt stängt men hjärtat lite mer öppet.