Vi skulle bli de där lugna och pedagogiska föräldrarna som resonerar med barnen framför godishyllan när det inte är lördag, som kommer iväg i tid på morgonen utan mutor, och som får barnen att borsta tänderna och krypa ner i säng utan att höja rösten. Men som Stefanies mor brukar säga: ”Förr hade jag inga barn och många principer. Nu har jag många barn och inga principer”.
Principer är en fjärran lyx då man står i matbutiken och tvååringen ligger på golvet och gallskriker. Eller vid den evigt återkommande striden om tandborstning/grönsaksätning/påklädning/avklädning/trycka-på-hissknappen-först. När du står i hallen kl. 7.48 och räknar minuterna som tickar iväg medan barnet ska hoppa 5 gånger till från trappan och sen pussa alla 14 mjukisar hejdå minst två gånger, är det därför lätt att falla in i det som vi vill kalla för ”ett Machiavelliskt föräldraskap” – att tänka att ändamålet helgar medlen.
Plötsligt ramlar hoten ur munnen, och ibland även mutor i form av russinaskar och spel på mammas eller pappas telefon. Barnen lyder; man hinner till jobbet. När vi kommer hem ljuger vi om huruvida soppan innehåller lök (det gör den, och även röda linser och spenat, men soppan är mixad så de syns inte) och att lördagsgodiset är slut (det är det inte). Machiavelli står alltid beredd att komma till undsättning för att garantera familjefriden.
”Förr hade jag inga barn och många principer. Nu har jag många barn och inga principer.”
Men vad kostar det egentligen att söka hjälp av Machiavelli? Vad gör det med relationen mellan oss och barnen? Vad gör det med barnens självkänsla?
Det machiavelliska föräldraskapet är inte plan A, för vi tror inte att det gör något uppbyggligt med våra barn. Men det är så svårt att be Machiavelli att lämna vårt hem ifred, för hur skulle vi få familjepusslet att hålla om han försvann?
Vår ringa förhoppning är att våra barn kan göra det som vi gjort med våra föräldrar. Vi hoppas att våra barn en dag förlåter oss. Våra föräldrar, precis som de flesta andra föräldrar, gjorde säkert så gott de kunde utifrån de förutsättningar och kraftresurser de haft (som barn hade vi tur på det viset). Vi förstår nu att det inte alltid fanns tid eller kraft för att resonera med ett argt och grinigt barn. Nu när vi har våra egna barn är alla tvister slutligen glömda.
Tills (och om) våra barn vill förlåta oss, kommer Machiavelli att påminna oss om den väg som vi inte alltid lyckas gå. Vi vill så gärna mota honom vid dörren, och sålunda bli de föräldrar som vi önskar att vi kunde vara för våra barn. Men tyvärr vet vi att Machiavelli även i fortsättningen kommer att vara en ovälkommen gäst i vårt hem. Det är vår stora sorg, och för barnen en stor last.