Klickbait, skulle man i dessa tider kunna kalla den. På sidan två i den här tidningen har jag intervjuat Bo-Erik Ek om hans nya intresse, cykling, och gamla, vandring.
Jag har ett gemensamt vandringsminne tillsammans med Ek. Han ledde gruppen när jag gick min första fjällvandring, halva Padjelantaleden, för kanske fem år sedan.
Han hade blivit utsedd till ledare kvällen innan då den tilltänkta gruppledaren insjuknat och avstod från hela vandingen. Det gjorde han suveränt till synes helt oberörd av ansvaret han fått. Sedan dess har han varit en auktoritet inom vandring i mina ögon.
Under den veckan lärde jag mig uppskatta att vandra. Jag lärde mig också uppskatta kalfjällen. Sedan dess har det blivit åtminstone en flerdagarsvandring varje år. Ibland i kalfjällen i Lappland, men på senare tid även på olika håll i Europa.
Jag delar helt Eks upplevelse av kalfjällen; det öppna landskapet som bara ligger där för oss. Vilken gåva Gud gett oss att njuta av! Han har också gett oss ett sinne som uppskattar skönhet i skapelsen.
Jag undrar om inte orsaken till att han skapat ligger här. Att vi kan och ska uppskatta och beundra honom för det skapelse han gett oss. Inte bara fjällen.
För Gud behöver oss inte som sin förlängda hand här på jorden. Vill han ha arbetare eller tjänare kan han göra dem genom att väcka stenar.