Inte med tårta, inte med frukost på sängen och inte med kärleksfullt men fult paketerade presenter (det är tyvärr bara fult vi kan paketera hemma hos oss). Vi firar snarare med ostädat tamburgolv, matrester under köksbordet och dammråttor under soffan. Vi firar nämligen Robbis fyra första år i vår familj.
Robbi är vår robotdammsugare.
Han är blå, kostade 199,90 när det begav sig och han kommer bäst överens med min man. Och nej, det är egentligen inget speciellt med Robbi. Samtidigt som allt är speciellt med honom.
Robbi är nämligen det yttersta beviset på att jag kan ha fel.
Jag minns när min man första gången föreslog att vi skulle skaffa en robotdammsugare. Jag var bakåtsträvande och skeptisk. Jag var nämligen fullständigt övertygad om att en sådan pryl är rolig högst ett halvt år hemma hos folk i allmänhet och högst en månad hemma hos oss i synnerhet. Men i min stora kärlek till min man valde jag att ändå gå med på köpet.
Första veckan var robotdammsugaren rolig. Barnen såg den mer som husdjur än hushållsapparat. Han fick sitt namn och lät trevlig när han jobbade på i något rum någonstans. Jag erkände att han gjorde sitt jobb rätt väl, denna Robbi - även kallad Robster – men jag var fortsättningsvis övertygad om att han i något skede bara skulle stå och samla det damm han borde ha sugit upp i stället.
”Robbi är något av en syndabekännelse i vardagsdräkt. Han håller mig på den matta han inte längre förmår dammsuga.”
Jag hade fel. Vi skriver alltså fyra år snart och trotjänaren Robbi har fortfarande kvar sin tjänst hemma hos oss. Han börjar visserligen bli långsam och trött och han suger inte lika bra som han gjorde i sina glansdagar. Men han är fortfarande viktig. Väldigt viktig. För varje gång jag påminns om hans existens så påminns jag också om att jag hade fel.
Och vet ni vad? Det gör en människa väldigt gott att nästan dagligen påminnas om att hon har och gör fel ibland.
Det finns tusen bra saker med att gå i kyrkan, en av dem är syndabekännelsens påminnelse om att vi alla är bristfälliga människor som trots våra goda intentioner ofta brister på grund av vår rädsla, vår feghet, vår själviskhet. Det blir så uppenbart att ingen av oss på den här sidan av evigheten räcker till i egen kraft. Det gör oss ödmjuka. Och ödmjukhet, den sunda och äkta, kan ingen människa ha för mycket av.
Robbi är något av en syndabekännelse i vardagsdräkt. Han håller mig på den matta han inte längre förmår dammsuga. Och så länge han gör det har han en plats i vårt hem.