Förgifta inte de ogifta

Samtidigt håller jag med Emma Audas i KP nr 20 om att vigselkulturen i vissa kristna kretsar inte är helt oproblematisk. Somliga hittar kärleken tidigt, bra för dem.

Problemet uppstår när det blir en norm. När äktenskapet, särskilt att gifta sig som ung, får hög status. Då unga ställer som sitt livs yttersta mål att gifta sig och vill nå det så fort som möjligt. Paradoxalt nog kan samma kretsar ha ett i det närmaste asexuellt dejtingklimat – det är inte helt okej att känna sig attraherad av någon.

Har man varit tillsammans sedan femtonårsåldern är det kanske inte så underligt om man vill gifta sig när man är tjugo. Men i ett kompisgäng med flera sådana par är det inte konstigt om singeln känner sig ensam. Duger jag inte, jag som är ogift?
Jag vet att jag duger. Men jag tror att det finns unga som tvivlar.

Hur man bemöter situationen är en attitydfråga. Jag hade knappast gått på pilgrimsvandring och bott i kloster om jag varit gift. Jag hade kanske inte flyttat till en annan stad för att studera några månader eller tagit en sju månaders studiepaus för att pröva på att jobba.

Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut om jag hade varit gift. Men jag är helt säker på att mitt liv inte är sämre eller tråkigare för att jag inte är det.