Vi ringlar oss sakta framåt inuti en cementkloss omringad av nät i smala rader separerade med ett lågt järnstaket. Utrymmet är planerat så att maximalt antal människor ska få plats. På väggarna lyser blå och gröna lampor upp den dunkla cementklossen och bidrar till domedagsstämningen. Ovanför oss hörs skrik när ännu en vagn åker iväg.
Nej, det är inte en actionfilm jag ser på, det är kön till en berg- och dalbana som sägs vara Nordens längsta och snabbaste. Och jag vill inte åka. Längs med kön finns utgångar placerade för de som ändrar sig, men ingen använder dem, det sociala trycket är för högt. Jag undrar ändå hur många som tänker den tanken.
Varningsskyltarna kommer tätare ju närmare vagnarna vi kommer. Jag går ännu en gång igenom riskgruppen, platsar jag inte i den? Visst hade jag lite ont i nacken i morse.
Till slut bär det ändå iväg. Möjligen är det roligt de första kurvorna, men sedan kommer illamåendet. En notis jag läst om vad som händer med inälvorna under en karuselltur dyker upp i tankarna. Hur allting är i fritt fall där inuti och flyger än hit och än dit. Jag blundar den sista biten och hoppas att åkturen snart tar slut, för annars kommer någon stackare att få min frukost över sig … och sedan stannar vagnen med ett lätt ryck.
Efteråt kommer lättnaden. Jag äter en glass medan solen värmer skönt, och jag är glad att jag vågade. Men att göra om det? Det kan ni glömma.
