Ändå blir man alltid lika glad, och förbluffad, över hur enkelt, billigt och effektivt förvandlingen sker – bara med hjälp av en god bok.
För mig skedde detta nyligen med Kazuo Ishiguros ”Återstoden av dagen”, den kanske mest lästa av de romaner fjolårets Nobelpristagare har skrivit. En bok om herr Stevens, en betjänt av den gamla stammen som ägnat merparten av sitt yrkesliv – ja, också livet i övrigt – åt att betjäna Lord Darlington på dennes gods. Lorden tacklar småningom av, och godset övertas efter kriget av en rik amerikan med nya vanor – men Stevens fortsätter, obrottsligt lojal också mot sin nye herre.
Det är denna lojalitet som är ett av bokens bärande teman. Den redan gamle Stevens blir av sin nye herre en dag uppmanad att låna godsets Ford, och företa en bilresa längs sydkusten, ut mot Cornwall. Det här är något Stevens aldrig gjort tidigare, för till hans yrkesstolthet har hört att han i praktiken jobbat 24/7, och egentligen aldrig unnat sig möjligheten att lämna godset och sin roll som butler.
Förutom att nu äntligen få en möjlighet att se sig omkring har Stevens också en helt konkret orsak att bege sig till Cornwall. Han ska nämligen besöka miss Kenton, den tidigare hushållerskan vars hjälp godset igen skulle behöva, med sin starkt decimerade personal. Att Stevens också har personliga motiv för att återuppta kontakten blir småningom uppenbart.
Under resan reflekterar Stevens över vad det är som gör en stor butler. Lojaliteten och yrkesskickligheten, förstås, men framför allt värdigheten. Den värdighet urtypen av brittisk butler ska ha, och som vi sett i många filmer: han som alltid finns till hands, och alltid har de rätta svaren, och som alltid håller sig i bakgrunden – men vips kommer fram då han behövs. Stevens var allt detta, och stolt över det.
”Lyckan finns där, alldeles framför näsan på oss, utan att vi märker det.”
Men hur långt ska lojaliteten sträcka sig? Mycket långt, om man frågar Stevens. Något han får anledning att reflektera över då han minns alla de gånger han serverat de höga och topphemliga gäster Lord Darlington samlade i sitt hem under åren inför andra världskriget, i sina tämligen naiva försök att avstyra den kommande katastrofen. Stevens lojalitet brister aldrig, även när den kanske borde ha gjort det. Allt detta beskriver Ishiguro med en stillsam och sparsmakad träffsäkerhet som får oss att leva oss in inte bara i Stevens person utan också i den tid som var hans. En värld med en hederskodex fullständigt främmande för dagens människor.
Att Stevens omåttligt höga krav på sig själv också dömde honom till en upphöjd ensamhet är inte svårt att förstå – även om kärleken och närheten till en annan också för honom var så nära en gång, ja bokstavligen några centimeter ifrån, endast åtskild av en dörr. Beskrivningen av hur Stevens i det avgörande ögonblicket tvekar, och låter kärlekens fjäril flyga förbi, är den kanske vackraste och mest sublima kärlekshistoria jag läst. Om hur lyckan finns där, alldeles framför näsan på oss, utan att vi märker det.