Den självbilden har formats av hyllan i spisrummet i mitt barndomshem, som fylldes med böcker efter regelbundna biblioteksbesök; av julloven då julklappsböckerna (både egna och andra familjemedlemmars) lästes ut i samma takt som chokladaskarna tömdes.
Sedan blev jag äldre, studier och jobb blev mer krävande – böckerna likaså, de som inte längre fanns på ungdomshyllan. Att låta datorn spela upp videoklipp och tv-serie var ett annat, lättare sätt att koppla av efter en lång dag. ”När det blir helg/jullov/sommarlov ska jag läsa, nu orkar jag inte.”
Visst har jag läst jag böcker även de här åren. Men inte så många jag skulle vilja.
I vår bokhylla står mitt dåliga samvete, en uppföljarroman av en av mina svenska favoritförfattare. Den har följt med på flera resor i sommar, men ännu inte blivit läst. Det är nog inte bokens fel, kanske är förväntningarna på läsupplevelsen för höga.
Som tur är har jag den otroliga förmånen att ha en arbetsplats där det alltid finns böcker i mängd. Konstigt nog kan det gå lättare att hitta läsglädjen när läsningen blir en arbetsuppgift, ett måste – då ges boken den tid den behöver. (Var det inte via en recensionsuppgift i högstadiet jag hittade en av mina mest älskade romanserier?)
Så har jag fått öva mig i tålamodet att ge läsningen tid att fängsla mig. Och jag har återigen insett hur hälsosamt det är att ibland sitta ner och vända blad efter blad, i stället för att klicka bort och klicka vidare.