Smockfullt på riktigt. Alla ryms inte in. Ändå sitter många frivilligt under tältduken ute på gården och fryser säkert en hel del, för sommaren har retirerat. Ja, det är fullt. Och det är fest. Och just i dag går folk i kyrkan. Den är nämligen sprillans ny. Att den firas och invigs är något som många inte vill missa för kyrkbyggen hör till rariteterna numera. Senast Sibbo satsade så här stort var år 1885.
Är det verkligen klokt att bygga en kyrka i tider när församlingarna kämpar med överstora fastighetsmassor?
Den frågan har Sibbo svenska och Sipoon suomalainen seurakunta säkert själva ställt många gånger under de år planeringen pågått. En kyrka är, som Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo påpekar i sin predikan, inte längre något självklart centrum i sitt närsamhälle. Tvärtom har kyrkan som begrepp glidit allt mer i utkanten av folks medvetande och vardag. Liturgin är svår att hänga med i för de generationer som inte längre kan den, kyrkomusiken känns främmande för många. Men själva kyrkobyggnaden är ändå ofta en del av många människors livsberättelser. ”Här gifte sig mamma och pappa”. ”Här döptes mina barn”. Här tog man avsked av dem man älskat och mist.
Södra Sibbo har länge varit utan ett fungerande centrum för församlingen. Den nya kyrkan är en fin syntes mellan modernitet och klassiskt kyrkbygge. Den är ett tydligt landmärke, stolt och glad i arkitekturen. Samtidigt är den klimatsmart med sin jordvärme och sin solpanel. Lagom stor (liten) och utformad för verksamhet och samlingar av det slag folk har i dag.
”Själva kyrkobyggnaden är ändå ofta en del av många människors livsberättelser.”
Med en rad genomtänkta lösningar har Söderkulla kyrka alla möjligheter att bli det vardagsrum kyrkbyggarna hoppats på – om det som händer i den och kring den andas lika fritt och öppet som byggnaden själv. Om människor kommer med sina gåvor och sin entusiasm och också tas emot väl och får blomma.
Samarbetet mellan den finska och den svenska församlingen har resulterat i ett fantastiskt hus. Det samarbetet kan fortsätta i ett lokalt församlingsliv där finskt och svenskt samverkar, sida vid sida, något Borgå stifts biskop Björn Vikström hoppades och efterlyste.
”Inte mitt i byn, men mitt bland byborna” hälsar kommundirektören Mikael Grannas. Han tror att kommunen och församlingarna tillsammans kan motverka rotlöshet i en bygd som växer snabbt och ser den nya kyrkan som ett andligt ankare.
Så märkligt är det. Långt över regionerna är Söderkulla kyrka en hoppets signal i ett landskap av krisande kyrkoekonomier och oekonomiska eller skadade församlingsutrymmen. Man kan. Det går. Tack, Sibbo!
Det viktigaste av allt är ändå: Det är nu den riktigt stora berättelsen om kyrkan i Söderkulla börjar. På allvar.