Tio steg och jag står med fötterna på solvarmt trädäck, tjugo meter och jag kan doppa tårna i vattnet vid bryggan.
Här ute känns 28 grader som ljuvlig sommarvärme med en bris från havet – ett ärtsoppsfritt hav. Det är en lyx att inte tvingas in i stan när värmeböljan härjar.
Värmeböljan, ja. De hurtiga kommentarerna om ”njut nu, tänk sen i vinter när det är minus 20 grader” börjar så småningom surna i hettan. Igelkottarna är törstiga, boskapsdjuren hungriga, skogar brinner.
De akuta orosmoln som hopas väcker även den djupare oron för hur det egentligen står till med vårt klimat. Kommer allt det här att bli vardag i en nära framtid? De tankarna naggar sommarnjutningen i kanten, betydligt mer än svetten som rinner.
I en tråd i Facebook-gruppen för vår hemstadsdel pågår en arg diskussion om varför vattenkärlen som människor placerat ut till smådjuren inte får vara ifred. Engagemanget är stort och har varit det ända sedan de första larmen om törstiga djur kom i början av sommaren.
Igelkottar som bökar i skymningen och ekorrungar som hoppar förbi över trottoaren har en stor fördel i kampen om överlevnad på en människocentrerad planet: de är söta. De söta djuren väcker känslor, de är lätta att bry sig om.
Jag hoppas bara att de söta djuren faktiskt också kunde lära oss något om empati för naturen och skapelsen som helhet.