Ser man ut över skogslandskapet ser det ut som oktober. Björkarna lyser gula mellan granarna. Lindarna fäller sina torra blad. För många jordbrukare innebär detta en katastrof. Skördarna blir små och bristen på bete för att inte tala om vinterfoder är akut, många kommer att tvingas nödslakta en del av sin djurbesättning. Vårt land har varit förskonat från större skogsbränder, men bilderna från Sverige, Ryssland och Grekland är förfärande. Något är ordentligt på tok med klimatet och det verkar som om detta är något vi måste lära oss att leva med. I förhållande till det är det ett betydligt mindre bekymmer att det har varit olidligt varmt på många arbetsplatser och att bordsfläktar och kylaggregat har tagit slut i handeln.
Själv har jag upplevt min första sommar som präst, en välsignad sommar på många sätt, men varma arbetskläder det har vi. Det kräver sin modiga man och kvinna att stå i svart ämbetsdräkt på jordfästningar i 30 graders hetta, men man vänjer sig som med det mesta i livet. Det gäller att dricka mycket och att gilla läget, sluta att mentalt kämpa emot hettan.
Denna sommar har gamla, välkända bibelord fått en ny fräschör när våra upplevelser av torka och törst mer liknar dem som finns i bibelns värld. Det är lätt att identifiera sig med psaltarens hjort som längtar efter bäckens vatten. I varje människas liv finns ökenperioder, tider av umbäranden, tider av andlig torka, men också tider av andlig törst, en längtan efter fördjupning och större engagemang. Inte sällan föregår ökenperioden en tid av andlig törst. Det senaste året har jag bett mer än tidigare, suttit tyst på min bönepall eller sjungit ”Att vara nära dej är min längtan”. Just nu är det min enda längtan. Livet må föra mig på märkliga vägar eller parkera mig på en plats, bara ett är nödvändigt: att leva vänd mot Gud.
”Jag har varit en människa som längtat mycket i mitt liv. Jag har längtat hem och längtat bort, längtat efter människor, efter mening och sammanhang.”
Jag har varit en människa som längtat mycket i mitt liv. Jag har längtat hem och längtat bort, längtat efter människor, efter mening och sammanhang. Den här sommaren inser jag att jag inte längtar någonstans. Jag har fått uppleva nåden att känna att jag är exakt på den plats jag ska vara. Jag önskar alla nåden att hitta platsen som de keltiska munkarna kallade försoningens ort, Johannes av Korset kallade den det tysta huset och Katarina av Sienna Hjärtats inre hem. Platsen där Guds helande kraft rinner upp i ditt inre. Den plats där vi alltid är hemma och samtidigt ständigt är på väg mot.