Sorgens språk

05.07.2018
INKAST. Aldrig tidigare i historien har det funnits så mycket ord.

Så mycket text, prat och så många diskussioner. Tröskeln för att dela sin åsikt är nedhyvlad till golvet och ändå finns det så många saker som det fortfarande inte går att tala om. Det finns händelser i livet där inte några nyord skapas. Situationer som bara har två synonymer att tillgå, fast de har funnits lika länge som människan.

Sorgens språk är märkligt fattigt. ”Vi deltar” låter som en anmälan till en frågesport och ”vi beklagar” är som en kundrespons. Ingen vill låta som en telefonförsäljare när ens bästa vän förlorat sin förälder eller när grannens fru inte längre dricker kaffe på balkongen. Men när vi krockar i kassan så fumlar och famlar vi med orden och tar tag i de slitna uttrycken, för att nu säga något. Vissa är så besvärade av andras sorg att de byter sida på gatan eller tittar bort vid Prismas parkering. Tystnaden känns pinsam, men egentligen är ju det ordlösa det enda rätta för inga ord kan trösta när en livskamrat inte längre frågar om man borde sätta på en panna till …

De rätta orden finns sällan att tillgå så därför skickar vi istället blommor. Vackra vita liljor visar vördnad och pionens rundning är som en jättetår. En stjärnflocka säger allt om livets skörhet och äppelkvisten från trädgården är knotig och karg. Vi skriver kanske ett kort som ändå bara undertecknas med en ”kram” och vi fyller Facebook med ordlösa hjärtan.

Jag saknar det svarta sorgbandet. Det tydliga tecknet på att inget är som förr. Symbolen för förlust skulle göra allting lättare. Bekanta skulle undvika att prata om sina egna triviala problem och arbetskamraterna skulle kanske sänka sina röster och sina krav, för en stund. Sorgbandet bars i några månader efter att en familjemedlem hade avlidit. Man bar det på vänster arm och både män och kvinnor kunde knäppa fast det innan de gick ut i världen: till kyrkan, till jobbet eller till butiken. Sorgbandet visade sårbarhet och omvärlden kunde därför, i gengäld, visa sin hänsyn.

”Sorgespråket är fattigt men medkänslan är inte beroende av bokstäver.”

Men sorgebandet var säkert också en påminnelse till en själv. Att nu får allt ta lite längre. Nu behöver jag sova. Nu behöver jag bli buren. Nu är inget som förr och det är inte jag heller.

Ändå fortsätter räkningarna att komma och momsen borde rapporteras och eftisplatser sökas. Bouppdelning ska fixas och lägenheter tömmas. Månaderna efter ett dödsfall är brådskande byråkrati och jag skulle så önska alla sörjande att banker och myndigheter skulle ta en paus med sina fordringar. Att också de skulle visa hänsyn. Att de som förlorat skulle få en frist på grund av förlust. En markering bakom sitt signum som skulle hålla tillbaka de aggressivaste påminnelserna och böterna.

Sorgespråket är fattigt men medkänslan är inte beroende av bokstäver. Medkänslan kan visas. Ibland är den ljusbrun och ännu lite varm: ”Vi vill så gärna komma över med en makaronilåda. När vi förlorade vår farmor så kom grannen över med en form. Vi vill föra den traditionen vidare. När är ni hemma?”

Maria Sundblom Lindberg

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37

FINLANDS SCOUTER. I år samarbetar insamlingen Gemensamt Ansvar med Finlands Scouter. Temat för årets insamling är ungas möjligheter att drömma och bygga en trygg framtid. Emma Portman jobbar som koordinator för medlemsutveckling hos Finlands Svenska Scouter 3.3.2025 kl. 16:13

Ukraina. Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget. 28.2.2025 kl. 20:47

HALLÅ DÄR. Hon startar en ny barnkör i skolorna i vår. – Att sjunga i kör är en bra form av gemenskap, det motverkar ensamhet, säger hon. 28.2.2025 kl. 21:10

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06

val. Teologie magister Benjamin Häggblom har utsetts till sjukhuspräst i Vasa. Sedan november 2024 har han vikarierat som sjukhuspräst. 26.2.2025 kl. 19:49

val. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Esbo svenska församling har fått tre sökande. 25.2.2025 kl. 13:58

fastan. Under fastan får vi andas ut vår rädsla för att andas in kärlek, godhet, vila – ja, nåd. Det är inget vi måste, kan eller borde göra. Men vi får fasta. 24.2.2025 kl. 19:42

BEGRAVNINGSVÄSENDET. Det händer mycket inom begravningsväsendet just nu, men på gravkontoret i Jakobstad är man van vid att hitta lösningar och möta människor i sorg. 24.2.2025 kl. 15:16

Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39