Sorgens språk

05.07.2018
INKAST. Aldrig tidigare i historien har det funnits så mycket ord.

Så mycket text, prat och så många diskussioner. Tröskeln för att dela sin åsikt är nedhyvlad till golvet och ändå finns det så många saker som det fortfarande inte går att tala om. Det finns händelser i livet där inte några nyord skapas. Situationer som bara har två synonymer att tillgå, fast de har funnits lika länge som människan.

Sorgens språk är märkligt fattigt. ”Vi deltar” låter som en anmälan till en frågesport och ”vi beklagar” är som en kundrespons. Ingen vill låta som en telefonförsäljare när ens bästa vän förlorat sin förälder eller när grannens fru inte längre dricker kaffe på balkongen. Men när vi krockar i kassan så fumlar och famlar vi med orden och tar tag i de slitna uttrycken, för att nu säga något. Vissa är så besvärade av andras sorg att de byter sida på gatan eller tittar bort vid Prismas parkering. Tystnaden känns pinsam, men egentligen är ju det ordlösa det enda rätta för inga ord kan trösta när en livskamrat inte längre frågar om man borde sätta på en panna till …

De rätta orden finns sällan att tillgå så därför skickar vi istället blommor. Vackra vita liljor visar vördnad och pionens rundning är som en jättetår. En stjärnflocka säger allt om livets skörhet och äppelkvisten från trädgården är knotig och karg. Vi skriver kanske ett kort som ändå bara undertecknas med en ”kram” och vi fyller Facebook med ordlösa hjärtan.

Jag saknar det svarta sorgbandet. Det tydliga tecknet på att inget är som förr. Symbolen för förlust skulle göra allting lättare. Bekanta skulle undvika att prata om sina egna triviala problem och arbetskamraterna skulle kanske sänka sina röster och sina krav, för en stund. Sorgbandet bars i några månader efter att en familjemedlem hade avlidit. Man bar det på vänster arm och både män och kvinnor kunde knäppa fast det innan de gick ut i världen: till kyrkan, till jobbet eller till butiken. Sorgbandet visade sårbarhet och omvärlden kunde därför, i gengäld, visa sin hänsyn.

”Sorgespråket är fattigt men medkänslan är inte beroende av bokstäver.”

Men sorgebandet var säkert också en påminnelse till en själv. Att nu får allt ta lite längre. Nu behöver jag sova. Nu behöver jag bli buren. Nu är inget som förr och det är inte jag heller.

Ändå fortsätter räkningarna att komma och momsen borde rapporteras och eftisplatser sökas. Bouppdelning ska fixas och lägenheter tömmas. Månaderna efter ett dödsfall är brådskande byråkrati och jag skulle så önska alla sörjande att banker och myndigheter skulle ta en paus med sina fordringar. Att också de skulle visa hänsyn. Att de som förlorat skulle få en frist på grund av förlust. En markering bakom sitt signum som skulle hålla tillbaka de aggressivaste påminnelserna och böterna.

Sorgespråket är fattigt men medkänslan är inte beroende av bokstäver. Medkänslan kan visas. Ibland är den ljusbrun och ännu lite varm: ”Vi vill så gärna komma över med en makaronilåda. När vi förlorade vår farmor så kom grannen över med en form. Vi vill föra den traditionen vidare. När är ni hemma?”

Maria Sundblom Lindberg

BORGÅ STIFT. Nyrekryteringarna vid domkapitlet i Borgå fortsätter. Nu söks en stiftssekreterare för att leda församlingsdiakonin i stiftet. 12.12.2025 kl. 10:50

mat. Tara Junker är matkreatör, och för henne är mat inte bara jobb utan det roligaste som finns. – På julen äter jag festmat, men inte traditionell julmat. 11.12.2025 kl. 18:00

BÖNEHUS. Det har funnits drygt 400 bönehus i Svenskfinland. Kjell Herberts har dokumenterat alla 250 som funnits i Österbotten de senaste 150 åren. Nu har kartläggningen med bild och fakta gett ut en färsk bok, En ton från himlen och en doft av kaffe – Österbottens bönehus. 9.12.2025 kl. 18:08

Personligt. När Janne Sironen var sju år tog hans pappa sitt liv. Idag har han själv en sjuårig son. – Att jag fick Peter var så stort. 9.12.2025 kl. 13:00

SPRÅK. Språkförbistringen väcker irritation vid flera svenska församlingar inom Borgå stift. På domkapitlet manar man till lugn. 8.12.2025 kl. 13:17

Helsingfors domkyrka. Päivi Vähäkangas, kyrkoherde i Munkkiniemen seurakunta i Munksnäs, blir ny domprost i Helsingfors. Hon valdes på söndagen med klar majoritet. 8.12.2025 kl. 16:31

EKUMENISKA RÅDET. Laura Häkli är ny generalsekreterare för Ekumeniska rådet i Finland. Hon ska göra praktikantveckor i alla elva medlems­kyrkor. 8.12.2025 kl. 10:00

GRAVFYND. Kvarlevor av tre personer som troligen levde på 1700-talet har fått sin sista viloplats i en grav på begravningsplatsen vid Esbo domkyrka. Kvarlevorna hittades i samband med grävarbeten, eftersom Esbo domkyrka för tillfället genomgår en omfattande renovering. 4.12.2025 kl. 11:49

julmusik. Kyrkorna fylls av ljus, gemenskap och välkända melodier när församlingarna runt om i Borgå stift bjuder in till De vackraste julsångerna. Kantorerna Diana Pandey och Mikaela Malmsten-Ahlsved i Pedersöre församling har valt årets svenskspråkiga sånger. Vi träffades för att tala om årets sångval, personliga favoriter och varför traditionen är så betydelsefull. 3.12.2025 kl. 14:45

julklappar. Hitta en trevlig burk. Börja leta efter uppmuntrande ord, tröstande poesi eller en tom lapp att teckna ner tacksamhet på. Så har du skapat en julklapp som kräver tid och omsorg men nästan inga pengar! 1.12.2025 kl. 14:35

Personligt. Wille Westerholm hade i många år en dröm: att bli personaldirektör på Stockmanns varuhus. Han jobbade på varuhuset i hela 17 år. Sedan tog livet en ny vändning. I dag är han kyrkoherde i Ekenäsnejdens svenska församling. 26.11.2025 kl. 13:24

ortodoxa kyrkan. Finlands ortodoxa kyrka har det ekonomiskt knappt. Nu utreds möjligheten att leda kyrkan genom att gå tillbaka till tiden då man hade bara två biskopsstift. 28.11.2025 kl. 11:32

HELSINGFORS SAMFÄLLIGHET. Prästen som leder landets största samfällighet, i Helsingfors, blir överdirektör vid Undervisnings- och kulturministeriet. 27.11.2025 kl. 16:40

BISTÅNDSARBETE. Sjökapten Tom Lindroos gjorde en frivilliginsats på världens största civila sjukhusfartyg som drivs av kristna Mercy Ships. I Afrika förändrar en operation många människors vardag helt och hållet. 25.11.2025 kl. 20:00

Personligt. Jonas Tallgård har försökt döva sin ångest i nästan hela sitt liv. Han har sökt i den osunda självkontrollen, i drogerna och i botten av många glas. 36 år gammal mötte han sin egen botten, och ett slags ljus. 25.11.2025 kl. 14:31

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54

film. – Jag har inga principer jag skulle kunna döda för, men många jag är beredd att dö för. Det handlar om att välja fred och kärlek, även i en polariserad värld, säger Ville Virtanen, aktuell med filmen Aldrig ensam. 20.1.2025 kl. 18:02