Turbiljett till det riktiga och roliga livet

– Där är mitt hem! förklarar en ljushårig flicka.

Alla tittar. Kul!

– Den här bussen kunde svänga ditåt och köra lite framåt … och så skulle vi vara vid mitt hem.

Naturligtvis kunde den det! En femåring håller inte vardagen fjättrad i petitesser som rutter och tidtabeller. Vi svänger ut på stora vägen igen. Jag märker en viss aktivitet bland dagistanterna. Hör en kort instruktion, ”nästa hållplats”. Ska hon inte säga till barnen att de ska av? hinner jag tänka innan jag fattar. Om hon gör det stiger de alla upp. Bums. Med växande beundran följer jag den ultrasnabba kommunikationen mellan chauffören och kollegerna. Jag ser hur den gode herden i vår tid ofta är en kvinna med allvädersskor och tajmning som en kronometer.

– Vi ska ju till Siwa-butiken! Roligt!

Nu, när bussen redan saktat in, trampar ivriga små fötter mot dörren. Den sista i raden håller tanten i handen.

Jag blir kvar och det är skramlande ensamt därinne. Det här var inte bussen till jobbet. Det var bussen som kunde ha kurvat in på en gårdsplan. Det var den som gick till glassen i Siwa-butiken. Det var turen till det alltingsmöjliga. Den går varje dag. Sannerligen – för den som vill komma ditin.