Försvinna som livsåskådningsnorm, preciserar den brittiska forskaren Stephen Bullivant i sin uppmärksammade rapport om europeiska ungdomars religiösa tro och icke-tro. Hemma i England räknar bara sju procent av ungdomarna sig som anglikaner. Sex procent har muslimsk tro.
”Har ingen tro alls” är det vanligaste svaret på frågan om ungdomars religiösa identitet i rapporten som bygger på en stor europeisk enkätundersökning från några år tillbaka.
Skillnaden mellan länderna är stor. I botten ligger länder som fram till Berlinmurens fall låg bakom järnridån. I Tjeckien svarar 91 procent att de inte har någon tro, i Estland är siffran 81.
Polen var också på fel sida, men där är siffrorna omvända. 83 procent av de polska ungdomarna har en kristen tro, 17 procent har det inte. Annan tro ger siffran noll, Polen är som bekant inget invandrarland.
En så svartvit uppdelning i troende och icke-troende kan kritiseras. En motsvarande svensk undersökning delar upp de svarande i fyra distinkta grupper. Förutom med tro och utan tro finns de som tar till sig av kulturarvet och räknar in sig i en kristen tradition. Dessutom finns det en betydande grupp som släcker ljuset helt när frågan om tro kommer upp.
Kristendomen har varit den dominerande religionen i Europa sedan romartiden och dess påverkan på kultur och värderingar kan knappast överskattas. Men EU har haft svårt att komma till rätta med sitt kristna arv.
Vill man dra upp de riktigt stora linjerna går man tillbaka till romartiden och kejsar Konstantin. På 300-talet fick kristendomen ställningen som statsbärande ideologi. Det är möjligt att kristenheten då omfattade kanske tio procent av romarrikets befolkning. Den tidigare förföljda kyrkan gjordes till en del av överheten.
”Jaså, du är kristen? Jag håller på fotboll”
En humorist kan förklara dagsläget så att kristen tro innan dess saknade normeringsföreträde och har det inte nu heller. Bara att fortsätta från läget för 1 600 år sedan. Och vill man se positivt kan den sekulära utmaningen bidra till att lösgöra församlingen från den överbyggnad som kyrkans koppling till makten har haft.
De nordiska länderna har alla haft sina statskyrkor som en del av överheten. Danmark har det fortfarande, dess präster är tjänstemän avlönade av regeringen. Den finländska kyrkan har sedan den autonoma tiden haft en långt friare ställning.
I undersökningen ligger Sverige i klass för sig med sina 75 procent ”utan tro”. Men Danmark, Norge och Finland ligger förvånansvärt lika. 60 procent mot 35, resten står för icke-kristen tro. Med tanke på till exempel den finländska skriftskolans starka ställning kunde man förvänta sig en skillnad.
Något ateismens segertåg visar Bullivants siffror inte på. Vinnare är mera Fredrik den store, han som myntade uttrycket ”var och en blir salig på sin fason”. Eller så här i VM-tider: ”Jaså, du är kristen? Jag håller på fotboll”.
Dessutom, undersökningen gäller Europa. Kristendomens tyngdpunkt har redan länge funnits på annat håll.