- Brukar han klaga på värk? Har pojken ont i tårna? undrar läkaren.
- Ja, nu när du frågar så klagar han ju faktiskt ibland över sjuka fötter.
- Har de alltid sett ut så här?
- Ja, vi har frågat om saken upprepade gånger på rådgivningen men ingen har kunnat hjälpa.
Och så slår tanken mig som en blixt från klar himmel, tänk om det har varit fötterna hela tiden! Om det är därför han är så känslig, så ombytlig, så stormig - för att han har ont i tårna.
Lika snabbt som tanken slår mig, inser jag det befängda i den. Klart att sju år av temperament inte beror på lite nedåtböjda tår. Visserligen ovanliga tår, men knappast avgörande för en hel personlighet. Men visst hade det varit skönt med en förklaring, en diagnos, en slags friskrivning. Nej, det är inte ditt eller mitt fel att det är så här, det är ju tårna!
Det är sällan fruktbart att fundera väldigt länge över hur saker möjligen kunnat vara om ifall att vissa omständigheter inte hade, alternativt hade, inträffat. Men ibland kan jag inte låta bli att grunna på hurdan vår adoptivpojke varit ifall han fått slippa traumat av att bli bortgiven av sina biologiska föräldrar. Vem hade han varit utan en sådan start på livet? Sannolikt tryggare och lugnare, möjligen modigare och mer nyfiken på nya saker. Kanske lite spralligare. Mer frimodig. Gladare. Helare.
Vi är alla söndriga, man blir sån av att leva, men en del är mer brutna än andra. Gör jag rätt i att drömma om en helare pojke? Finns den där tryggare killen längst där inne om jag bara älskar honom tillräckligt eller är det egentligen fel av mig att försöka se honom för något som han inte är?
”Vi är alla söndriga, man blir sån av att leva, men en del är mer brutna än andra.”
Som med det mesta här i livet så tror jag att det handlar om en balansgång där ingendera diket på någondera sidan om vägen är riktigt trevligt att halka ner i. Jag måste försöka acceptera mina medmänniskor för dem de är, med alla brister och skavanker både på utsidan och på insidan. I acceptansen bor också en stor frid. Det är så här nu, jag varken kan eller behöver göra något åt det.
Samtidigt får jag hoppas på att en dag få möta min pojke sådan som Gud en gång tänkte honom. Lite gladare, tryggare, helare? ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”