Kort sagt kunde den uttryckas i frasen ”är lite bättre än alla andra”. Låter den bekant? Känns den igen för något du använt om någon som identifierar sig som kristen/troende/religiös? Eller något du själv fått höra?
Den brukar fällas av en av följande två orsaker: a) I självpåtagen underlägsenhet och fördömande av ens egen moral, liv och leverne. b) I frustration över en attityd av självgodhet som tvingar på en etiska normer man inte frågat efter, och dessutom utgår från att det liv man har alltid är sämre.
Bägge orsakerna är djupt tragiska, förfärliga och osanna speglade i det ljus som kallas kristen tro.
De allra flesta kristna värjer sig instinktivt mot utsagan. En kristen är en människa, härlig och rutten i samma mått som var och en av oss. Men samtidigt, på samma sätt som den mobbade övertar mobbarens epitet om honom och den prisade suger till sig lovorden för sitt identitetsbygge, har den envist återkommande karaktäriseringen av vad det är att vara kristen, att följa Jesus, satt sina spår. Och de syns, ibland som fula förvrängningar av vad utövad kristen tro borde vara.
Patrick Wingren delar på sin blogg Utanför portar som aldrig stängs sin översättning av en text av Benjamin Sledge, verksam inom organisationen Heart Support. Sledge biter tag i tematiken utifrån hur han stämplas som kristen och filantrop i en amerikansk ideell organisation. Ofta får han jobba sig igenom den mur av fördomar som ”jag är kristen” reser, i ett enda uttalande. Lika ofta ser han till sin fasa hur samma fördomar bekräftas av människor som under samma beskrivning gör Jesusnamnet till ett tråkigt varumärke:
”Tragiskt nog så har vi istället för män och kvinnor som liknar Jesus fått en massa besserwissrar. Vi har definitivt en massa fördömelse i våra led. Vi älskar att ha ’rätt’ mera än den svåra uppgiften att vara ödmjuk.”
”Ideal ger tyvärr aldrig någonsin garantier för automatisk moralisk överlägsenhet.”
Bloggen är en viktig, smärtsam text. Aposteln Paulus, älskad – hatad, är svårsmält också för kristna bibelläsare i sin präktighet och besserwisserton. Därför kan det var hälsosamt att ta till sig den kamp detta praktexemplar hela tiden för med sig själv. ”Det jag vill, det gör jag inte. Det jag inte vill, det gör jag”. Det finns nämlingen en risk att ”lite bättre än andra” är något man förnekar, men samtidigt stolt stoppar in i ett hemligt hjärteskrin och lever efter. Ideal ger tyvärr aldrig någonsin garantier för automatisk moralisk överlägsenhet. Och här har det gått snett. Det finns en djupt rotad uppfattning om att kristna per automatik är lite bättre än andra. Bland dem som inte kan, vill eller vågar kalla sig kristna själva. Bland dem som gör det öppet och vill leva i den fållan.
Det är skillnad mellan att likna Jesus och att vara Jesus. I det avgrundsdjupa glappet dessa två emellan kan man hitta både kristendomens smärta, glädje och stora hemlighet.