Våren 2018 bänkar sig kyrkans högsta beslutsfattare än en gång i Åbo. Än en gång väntas den stora diskussionsfrågan gälla vem som får eller inte får gifta sig kyrkligt. I fjol lämnade en rad kyrkomötesombud in ett initiativ med uppmaning att lösa kyrkans djupa äktenskapskris genom att tillåta två parallella syner på äktenskapet. I praktiken skulle detta öppna äktenskapet för alla par, oberoende av kön. Samtidigt skulle de präster som inte kan tänka sig att viga samkönade få en samvetsklausul i likhet med den som tillämpas inom den norska lutherska kyrkan. Det är solklart att ett sådant förfarande kräver en hel del god vilja från alla parter. Men det gör den verklighet som initiativtagarnas förslag tar avstamp i redan nu, och utan att sätta officella ord på vilken situation den egentligen har kommer kyrkan ingenvart.
Nu har initiativet harvats igenom det kyrkliga byråkratiska maskineriet. Häromveckan höll konstitutionsutskottet sitt sista möte om saken. Snopet nog tycks hela initiativet förfalla, om det blir som utskottet förordar. Efter femtio sidors argumentering stannar utskottet för att göra – ingenting.
Samtidigt är oenigheten i frågan tydlig också här: utlåtandet är ett resultat av en omröstning, som dessutom åtföljs av fem medlemmars avvikande åsikt i protokollet. Somligt kan man enas om: att Bibeln är rättesnöret för kyrkans lära och tro. Likaså är medlemmarna eniga om att alla människor är syndare – och att försoningen gäller varenda människa. Att varje människa har ett okränbart värde är likaså odiskutabelt. Utskottet är också enigt om att äktenskapet är instiftat av Gud. Däremot är medlemmarna oeniga om hur mycket i äktenskapet som är kan och får förändras.
I betänkandet luftas också en oro över om det är kyrkan som ska påverka samhällets beslutsfattande eller tvärtom. Det är en märklig retorisk släng i ett betänkande som i det här läget borde avhålla sig från känslosträngar. De många segslitna åren, de allt jobbigare situationerna med samveten som bryts mot andra samveten borde i det här skedet ha manat beredarna att plocka fram ett ansvarskännande utöver de egna övertygelserna.
”Samhället” är ingenting annat än en myrstack av medlemmar, kyrkans egna medarbetare och beslutsfattare. Och bland dem alla har kraven på ställningstagande höjts. Nu sätter utskottet tummen ner utan att ge något alternativ, och utan att säga något om vägen framåt. Det kan rentav ses som oansvarigt. Vad man än tror, tycker och tänker borde det vara uppenbart att det inte går att fortsätta så här. Hur många fler personliga besvikelser, dubbelstandarder, dubbelliv och öppna prästmyterier måste vi uppleva innan kyrkan säger rentut hur den ska ha det – och tar konsekvenserna av det beslutet?