Och hur känns det i dag då?

Vad känner de som sitter framför mig, blicken glasartat riktad mot motorvägen som tar oss österut? Är de glada över att Jens Stoltenberg grät efter massakern på Utøya? Tycker de att deras egen chef är narcissistisk? Kämpar de med smärta, ångest och sömnlöshet – känslotillstånd som länge var reserverade för överklassen? Har också de undrat över varför Madickens mamma drar sig undan med sin migrän medan barnjungfrun Alva låter barnen vila i trygg vardaglighet? Identifierar de sig med Madickens mamma eller med Alva?

På 1980-talet var det lite inne att vara utbränd och ha magsår. Har någon i bussen ont i magen? Äter de samma piller som jag? I dag vet alla att man får magsår av helikobakterier och att det går att fixa. Utbrändheten har bytt kön och tappat status. I dag är det de som omöjligt kan påverka sitt arbete som går under av att ha alltför mycket att göra. De som har ekonomiskt kapital downshiftar och bor halva året i Thailand.

Det är kanhända inte längre inne att ha en alltför välfylld kalender.

Däremot känner jag svaga vibbar av att det har börjat vara lite inne att vara andlig, att ha ett djup. Sommarens inneupplevelse måste vara pilgrimsvandringen: ett lämpligt andligt känslotillstånd med inslag av fysiska strapatser och hälsosamt liv.