Vi bokar en resa utan att veta alltför mycket om staden, det räcker med att det är varmt och skiljer sig markant från vardagslunken.
På gatan möts jag av olika lukter på löpande band. Rökelse, avlopp, härlig mat och något väldigt unket. Allting blandas med rop om lediga tuk-tuks. Men mest förundras jag över skräpet som syns överallt.
I hamnen bredvid vår närmaste Skytrain-station ligger ett stort och tjockt lager av skräp och guppar på vattenytan. En tuk-tuk förare som agerar skolskjuts slänger oberört halva sin lunch med tillhörande förpackning i floden. Längs med tågskenorna löper en bäck med stillastående vatten täckt av ett tjockt lager illgrönt slem. Titt som tätt sticker det upp skrot i det gröna slemmet.
Och jag tänker på min tio timmars flygresa till Bangkok. Hur många plastaskar i floden motsvarar den? Hur många bildäck täckta i grönt slem motsvarar mina flygsockor och två filmer uppe bland molnen? Och har jag faktiskt rätt till min längtan efter nya insikter och främmande kulturer?
Under resan förundras jag också i positiv bemärkelse. Jag ser frukter jag aldrig sett förut. Jag ser palmer som växer likt solfjädrar och blommor stora som mina händer. På en cykelresa vandrar en två meter lång varan sakta över vägen och jag hör syrsor spela lika högt som en mindre orkester.
Och egentligen förundras jag mest över vilken underbar skapelse vi faktiskt bor på.