Fastan har stört mig i år. Jag ville, men lyckades inte hitta en lämplig nivå. Jag tänkte att det skulle vara nyttigt för mig att avstå, men kom aldrig fram till vad jag var beredd att avstå från. Jag hann liksom inte fundera färdigt på det.
Sedan blev jag liggande i influensa. Där låg jag medan dagarna gick i febertöcken och både klockslag och veckodag slutade spela roll. Det ljusnade, det mörknade. Jag somnade och vaknade, ibland i dagsljus, ibland i mörker. Jag svettades och frös, drack vatten och petade i mig mat mellan varven. Jag avbokade födelsedagskalas och evenemang, strök över saker i kalendern. Kände mig isolerad som en ökenmoder. Bokade läkartid och gick med korta och långsamma steg till bussen. Där ute pågick ett liv som plötsligt kändes främmande. Till sist gick febern ner och energin började återvända. Jag slutade gå som en gammal människa och återvände till jobbet.
Ekofastan har rullat på vecka för vecka, men jag har inte konsumtionsfastat. Jag har inte heller övat mig i ignatiansk andlighet. En av de febrigaste dagarna tipsade kyrkans instagramkonto om att gå en andlig promenad. Jag hasade till köket efter ett glas vatten och kände mig inte andlig alls.
Jag vet inte om jag blev en klokare människa av att ha influensa. Men jag vet att upplevelsen av att plötsligt och oplanerat leva i en bubbla där tiden slutat ha betydelse var speciell och att det är länge sedan jag avstått så här mycket under tiden före påsk. Jag misslyckades med att skapa en fasta åt mig själv, men blev placerad i fasta av livet.