Jag läste morgontidningen. ”Han övervann sjukdomen och levde vidare i över fem decennier”, stod det i nyheten om att den brittiska fysikern Stephen Hawking dött.
Men det stämde ju inte alls. Den sjukdom han hade, ALS, går inte att övervinna, och den bröt långsamt ner honom. Ändå levde han. Ändå uträttade han storverk.
Jag tycker inte om att vi talar om att vinna eller förlora mot en sjukdom. När vi talar om sjukdom i termer av vinst eller förlust implicerar vi att alla sjukdomar går att besegra om vi är välförberedda och vältränade. Den som förlorar hade kanske övervikt, gymnastiserade för lite, slarvade med grönsakerna eller gick omkring och var olycklig. Eller saknade viljestyrka.
Segraren var seg.
Men sjukdom är inte som en brottningsmatch. Sjukdomen bor i oss alla. Våra celler delar sig snällt och pålitligt, eller också uppstår en mutation och en tumör börjar växa. Än får vi fotsvamp eller en vårta på fingret. Än får vi cancer.
Vi vet inte vart vi är på väg. En del av oss tänker att Gud vet.
Är det ett uttryck för någon sorts kontrollbehov att tänka på sjukdom som en kamp som går att vinna eller förlora? Verkligheten – att vem som helst kan dö, när som helst – är alltför förskräckande att ta in.
I min mans mors dödsannons stod det: Befordrad till härligheten. Jag vet att få av oss kan se på döden som ett framsteg i karriären. Men kanske hellre så ändå än som en misslyckad idrottsinsats.