Åtminstone ärkebiskop Kari Mäkinen har gett uttryck för tanken som ”kanske är omöjlig, men berättelsen måste vara gemensam för bägge sidor”. Det finns en uppsjö material, forskning, litteratur, pjäser och anteckningar att plocka ur. Detaljer som visar att man på bägge sidor kunde se människan bakom den rådande hatretoriken. På trettio orter slöt röda garden och vita skyddskårer ”nonaggressionsavtal” med varandra.
Att händelserna 1918 har många namn är inget fel. När det gäller de stora linjerna ser forskarna det finländska krigandet allt mer som en del av världskriget, med flera historiska förlopp som går på varandra. Kriget skapade många nya stater som Finland, och de flesta drabbades av revolution med marxistiska förtecken.
Kan ett nytt narrativ till och med ge politisk kredit åt båda sidor? Självständigheten måste erkännas av omvärlden, och hos oss var det Lenin och hans bolsjeviker som stod för det viktigaste erkännandet. Ett understatement var att den röda sidan satte igång ett uppror efter bolsjevikiskt mönster. Men bara en dryg månad senare slöt Lenin fred med det kejserliga Tyskland, vilket gav landet fria händer i Finland. Den vita sidan gick in för ett Finland med tysk kung och en framtid i tyskt ledband. Sedan kollapsade Tyskland och Finland stod fritt och erkänt.
Att det var tyska trupper som erövrade huvudstaden har sin betydelse. Professionella trupper strider mot en fientlig armé tills den ger upp. På den norra fronten bekämpade den vita armén civila upprorsmän och behandlade dem därefter.
Narrativet kan inte begränsas till kriget våren 1918. Det finns ett före och ett efter.
För prick 100 år sedan erövrade den vita sidan Tammerfors i krigets avgörande slag. Mindre än ett år senare genomfördes det fria Finlands första kommunalval med lika rösträtt. I Tammerfors fick arbetarrörelsen majoritet.
Detta trots att krigets mest traumatiska period, med de katastrofala förhållandena i fånglägren, inträffade mellan slaget och valet.
Finland hade under tolv år utvecklat en fungerande politisk administration. Centrala lagar som åtta timmars arbetsdag stod färdiga, men stoppades av tsaren. Strax efter kriget kunde de genomföras och mer än så.
För många vita som i sitt frihetskrig hamnat i rollen som vakter och bödlar var det en traumatisk upplevelse. Det finns forskare som säger att stegen mot välfärdssamhället, med jordreform och annat, gick relativt smärtfritt på grund av den kollektiva skammen bland de vita. Fast långt ifrån alla.