Hör du till dem som drabbas av en ”There, for the grace of God, goes I”-rysning när du smällkalla mornar tittar ut genom ditt fönster och ser grannen rasta sin hund? Jag har hört till dem, länge. När jag nu själv stapplar upp klockan fyra varje morgon och tar valpen ut på en kissrunda har jag ibland svårt att tro att det faktiskt är jag som står där med kopplet i handen. Men så är det. Familjens vardag kretsar kring en fyra månader gammal lagottovalp vid namn Riki.
Jag hade hund som barn, och trodde därför att jag visstel vad det går ut på. Men oj, så många insikter de senaste månaderna har gett mig. En är den att jag nog aldrig fattade hur mycket mamma och pappa måste ha ställt upp, fast överenskommelsen var att jag själv sköter min hund och jag också ansåg att jag gjorde det. Jag har inget minne av kloklippande eller nattliga promenader.
Men min starkaste insikt är den här: En hund är en lektion i kärlek. Kärlek av många slag. Det börjar med all den kärlek som ryms i drömmen om en hund. Och så föräldrarnas kärlek till barnet som över allt i världen har önskat sig en hund. Du kanske inte till fullo fattar hur jobbigt det kommer att vara, men du är villig att offra din bekvämlighet, att bli den som grannen med medlidande får titta på genom sitt fönster gråkalla mornar. För du ser hur mycket hunden ger ditt barn.
Men inte bara barnet. Den kärlek som hunden visar alla i sin familj, också om den uttrycks med vassa små klor och tänder, väcker ett svar också inom dig själv. Den där villkorslösa kärleken och översvallande glädjen som hunden visar när någon han hör ihop med kommer hem, eller stiger upp, eller kommer hem igen efter att ha fört ut soporna – den lockar fram ömhetsbetygelser och kärlek ur oss alla. Och får oss att må bättre.
Det slår mig att det vi människor längtar efter att få av våra hundar faktiskt på sätt och vis avspeglar det som vi söker i vår gudsrelation: upplevelsen av att bli villkorslöst älskad. Kan det vara en av förklaringarna till det kopiösa antalet sällskapshundar och den snabbt växande pryl- och servicemarknaden för sällskapsdjur? Är det lättare att söka kärleksbevis hos en hund än hos människor?
Kanske det är så. Men jag tror att det barn som lär sig att kommunicera kärlek till ett djur samtidigt lär sig att kommunicera känslor också till människor.
Redan sökandet efter en hund var förresten en lektion i kärlek. När man letar efter en hund som ska passa in i en familj med allergier och barn med specialbehov måste man ringa upp många vilt främmande hundägare och be att få komma på besök. Alla jag smått generat har kontaktat har ställt upp, offrat tid, öppnat sin dörr, delat med sig av sin kunskap. Det väckte frågan: Vad älskar jag så mycket att det får mig att öppna dörren för den som frågar?