Sluta aldrig leka, sluta aldrig känna!

Han kunde kanske lika gärna ha sagt: Var lite mera mänsklig, lite mindre presterande. Våga visa vad som gör dig ledsen och upprörd.

Utbrändhet är själens död – överkörd och utplånad av effektiviteten och duktigheten. Men musiken, konsten, berättelserna – de väcker själen till liv igen.

På väg hem från föreläsningen tänker jag på kulturen som en välgörande lekplats och som en mänsklig rättighet. Det handlar om vår rätt att leva oss in i andra känslor och andra berättelser. Vår rätt att över huvud taget vara kännande människor i stället för duktiga prestationsmaskiner. Vår rätt att stiga in i någon annans beskrivning av verkligheten en stund, att leka oss in i en annan roll för att bättre förstå oss själva. Kultursedlarna som en del arbetsplatser erbjuder som komplement till motionssedlarna får plötsligt en ny tyngd och en ny innebörd.

Dagen efter känns det som ett sundhetstecken att diskussionen kring lunchbordet kommer att handla om musik man lever sig in i för att få utlopp för sina känslor. Om vilken musik man förknippar med att bli lite hälsosamt arg, om vilken musik som fångat känslan i ett nyligen avslutat förhållande och vilken musik som möter oss i nedstämdhet.