Du vet kanske känslan när man lärt sig något nytt – plötsligt stöter man på det överallt. Jag tror det var min högstadielärare som förklarade: det nya ligger nära till hands i medvetandet och sticker ut där du annars inte hade lagt märke till det. Det fungerar för finska verb lika väl som teodicéproblemet.
Ta antropocen. Jag stötte på ordet i en text, stannade upp och tänkte ”det där förstår ju ingen vanlig människa”, googlade snabbt fram översättningen ”människans tidsålder”.
Snart därefter dök antropocen upp här och var. Jag snubblade över podcasten The Anthropocene Reviewed där författaren John Green ”betygsätter olika aspekter av den människocentrerade planeten på en femstjärnig skala” – till exempel kanadagäss (en art vars överflöd sammanfaller med urbaniseringen) och Halleys komet (himlakroppen som visar sig en gång på en människas livstid).
Tredje eller fjärde gången ordet drog till sig min uppmärksamhet läste jag hela Wikipedia-sidan: Antropocen är namnet på en föreslagen geologisk epok, som definieras som den tid då människan påverkat planeten, klimatet och ekosystem.
Jag tycker om ord för det som är vagt eller komplext, ord som hjälper en att tänka djupare om hur saker hänger ihop. Man kan fråga om det är mer självcentrerat eller kusligt passande att döpa en hel geologisk ålder efter människosläktet. Åtminstone håller jag med Green om en sak: kolera, sjukdomen som sprids av bakterier och människor, får lägsta betyg.