Det är mindblowing, säger Sofie Björkgren-Näse, ungdomsarbetsledare och bokstavsillustratör, om sitt favoritställe i Bibelns påskberättelse i Matteusevangeliets 26 kapitel.
Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta är min kropp.” Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.”
Hon berörs av att Jesus visste vad som skulle ske med honom.
– Och han samlar lärjungarna till en måltid för att det är hans sätt att förbereda lärjungarna, och förbereda sig själv på vad som skulle hända. Samtidigt pratar han ju om resultatet, vad korsfästelsen och uppståndelsen kommer att betyda för alla efterlevande. På det här stället i mitt liv känns det stort att det finns en plan med Jesus, att det fanns en sådan hela tiden. Och sen resultatet: att nattvarden påminner oss så konkret om vad Jesus gjort för oss.
Varför känns det så mindblowing just nu?
– Jag är förälder och det har fått mig att tänka på vad Maria kände som morsa när hon visste vad som skulle hända Jesus. Det kanske har att göra med vad ens barn går och bär på och allt hemskt som skulle kunna hända dem. Men just nu jobbar jag också som ungdomsarbetsledare för första gången på tolv år. Nu när jag igen grottat ner mig i Bibeln och tron känns det verkligen att det är något stort vi har att luta oss mot.
Som att ratta in rätt kanal
Nattvarden är superviktig för henne.
– Jag lägger ganska lite vikt vid ritualer, men det är något särskilt med hur respektfullt och vördnadsfullt och försiktigt vi går till nattvarden. Alla är kanske lite obekväma med att de får gå fritt i kyrkan och kan bli påtittade, men jag har alltid en känsla av: Det är nu vi borde dansa! Nu har vi fått fira i lag och fått den här nya energin. Jag är alltid glad efteråt.
Hon minns att teologen Patrik Hagman en gång sa att när alla står där vid nattvardsringen tillsammans är det som om vi försökte ratta in rätt kanal på radion. Det finns något ogripbart men ändå stärkande med nattvarden.
– Ibland går situationen ju bara förbi en, och oblaten klistrar sig extra hårt fast i gommen. Då har man kanske inte fått något känslomässigt – men ju äldre jag blir desto bättre förstår jag att det inte handlar om på vilket humör jag är, eller hur det känns. Det är mer: Nu är vi här igen. Härifrån och framåt.
Och som sagt: vi gör det tillsammans. Vi upprepar det som skett i kyrkor i nästan tvåtusen år.
– Jag hoppas att vi också motverkar polarisering med att tillsammans bryta bröd i kyrkan.