– I ärlighetens namn ser jag nog väldigt mycket fram emot det här, medan känslorna av skräck och oro kommer mer sällan, säger Catharina Englund.
Hur kändes det när du fick frågan?
– När jag förstod att Jockum Krokfors skulle bli tjänstledig i ett år började jag nog mentalt förbereda mig för att frågan skulle kunna komma. När frågan väl kom från domkapitlet var det absolut inget jag jublade över, utan det blev några dagar av eftertanke, bön och diskussion innan jag kände att det är rätt beslut att tacka ja.
Bakom sig har Catharina Englund 26 år inom sjukhussjälavården, först fem år som sjukhuslektor och sedan 21 år som sjukhuspräst. Hon hade redan vant sig vid tanken på att hon skulle vara sjukhussjälavården trogen till pensioneringen.
– Jag har gått en del fortbildningar med en kollega. I höstas när vi träffades sa jag att det kanske inte blir fler fortbildningar för mig före pensioneringen, även om jag ännu har rätt länge kvar innan jag går i pension. Men sedan kom det här emot och jag har valt att se det här kommande året som en fortbildning, säger Catharina Englund.
Vad ser du mest fram emot det kommande året?
– Tro det eller ej så ser jag fram emot att lära mig mer om administration. Men det jag framför allt tycker att ska bli roligt är att jobba med personalledning. Vi har superduktiga medarbetare i församlingen med bra idéer. Jag ser fram emot att jobba med dem och samtidigt testa att se om jag fungerar som ledare.
Vilken typ av ledare vill du vara för medarbetarskaran?
– Jag vill vara en lyssnande ledare som tar beslut tillsammans med kollegerna. Jag tycker om att bolla idéer och föra dialog.
Vilken typ av ledare vill du vara för resten av församlingsmedlemmarna?
– Med tanke på världsläget tänker jag att församlingen just nu har en viktig uppgift i att erbjuda tröst. Jag tror att det finns behov för det och vi behöver fånga upp det. Om man ser bakåt kan man se vilken viktig roll kyrkan spelade under andra världskriget. Det ser annorlunda ut i dag, men med min erfarenhet från sjukhuset kan jag se hur viktigt det är att kunna lyssna till våra medmänniskor. Varje människomöte är viktigt.
Vad känner du oro inför gällande det här uppdraget?
– En sak är det att jag vet att det finns de som inte accepterar mig i den här rollen på grund av mitt kön. Men jag hoppas att vi ändå som församling skulle kunna mötas kring Kristus. Att vi i slutändan skulle komma ihåg att det här är en trosgemenskap mer än en åsiktsgemenskap.
– Sen är jag ändå trygg för jag känner jag att jag har stöd av mina föregångare i det här, rent konkret både av Jockum och biskop Bo-Göran. Och även om han inte längre är med oss så kan jag också känna att Kak (Jan-Erik Nyman) skulle ha varit uppmuntrande till det här.